Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Harry Martinson, Nässlorna blomma, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
kusten men kommer tillbaka efter ett par år.
Mest upplagd för att berätta historier och
pokulera med kunderna gör han snart
konkurs, och den barnrika familjen börjar sjunka
från relativt med^lklassvälstånd ned i armod
och elände. Den alltför vräkiga villan, som
fadern köpt för arvet, måste överges för ett
fallfärdigt ruckel vid randen av ett stenbrott,
där sprängskotten dåna och vinscharna larma
dagen i ända. Skrämda och tjusade larva
Martin och hans systrar kring i det uppfläkta
landskapet, de äro jämt i vägen för skäggiga
bergsprängare och svängande kranar. När
Martin är sex år dör fadern, och därmed råkar
familjen snart i upplösning. Modern, ännu
ung och lättblodig, smyger sig från hem och
barn en morgon; de få senare genom ett brev
veta, att hon är i Amerika. Ett av barnen
skickar hon efter, sedan är hon borta för
alltid och existerar för Martin blott i en
ramsa, som han besvarar folks frågor med:
”Min far är död och min mor är i
Karlifo-nien.” Älsklingssystern Inez, som sextonårig
får bli i mors ställe för syskonen, dör i
lungsot, och så får kommunen ta hand om Martin
och de andra barnen. Nu börjar för honom
vad som kallas sockengång: han utackorderas
till den, som mot minsta ersättning från
socknen åtar sig att uppfostra honom, kläda och
föda honom, hålla honom i syssla och skola.
Barnet är ingenting annat än en handelsvara.
Slumpen avgör om dess tillvaro skall bli
familjemedlemmens eller inhysingens, som
slår under tjänstfolket på rangskalan.
Martin kommer först till Vilnäs. Det är en
småbonde, som bor där och odlar en plätt
jord mellan de stora kronoskogarna. Här
får Martin det jämförelsevis bra. Han är
”lille pysslingen”, som det är synd om, ett
”konstigt” barn med en livlig fantasi och
drömmarögon. Han ser syner och upplever
sagor. Han är för rädd och blyg för att fråga
om saker och ting, men hans lilla förstånd
arbetar sig oförtrutet in i de vuxnas värld.
Om sitt eget sorgliga öde har han en ganska
klar föreställning, han ömkar sig själv och
sörjer över att han är så ensam och
ömhets-svulten. Men han lär sig också undvika straff
och fientlighet genom fabulering och
förställning. Skolan blir hans fristad, han älskar den,
trots att han föraktas och tyranniseras av
kam
raterna. Han älskar lärarinnans och lärarens
ljusa gestalter, som tala vänligt till honom
och förklara. Han går icke som andra barn
hem från skolan, han går bort från den.
Nästa etapp på Martins sockengång heter
Tollene gård. Det är en stor gård, som sköts
med i hög grad osmält och viktig
Alnarps-visdom. Folket är waldenströmianer. Fastän
bara tio år får Martin uträtta en vuxens
sysslor, höbärga, hugga ved, måka efter korna,
köra ringvälten. Här är han. mindre än ett
nummer. En viktig händelse inträffar under
Tollenetiden. Han slår i misshugg ihjäl en
kalv; det är hans barndoms brott, som han
döljer men som förstoras och förföljer honom
med samvetsförebråelser genom åren. Efter
det rationaliserade Tollene kommer Martin
till Norda gård. Här är stämningen unken, rå
och brunstig: svordomar och örfilar vina
omkring pojken, kvinnorna äckla och tjusa
honom genom sin oblyga köttslighet (han
börjar nu bli medveten om könslivet),
ljunghedarna breda ut sig i ödslig melankoli
runtom gården. Martins grubblerier få näring från
två motsatta håll: dels från traktens
metodister, dels från de naturvetenskapliga sidorna
i tidskriften Illustra, där han lär sig att
världsalltet är sammansatt av atomer. Fantasien
blandar om ingredienserna till en första
sago-naiv världsbild.
När han efter en kuslig misshandel rymt
från Norda hamnar han på socknens
ålderdomshem, som är uppfyllt av
ålderdomsskröp-liga, halta, lytta och svagsinta hjon. Men där
är också den stora Tyra, föreståndarinnan,
som skänker sin skyddsling den första om
också stränga ömheten. Det snusdoftande
ålderdomshemmet blir Martins andra riktiga
hem här i världen, och med rörande
tacksamhet kurar han in sig i dess bo. Men värmen
och lugnet vara inte länge: Tyra dör i en
nervfeberepidemi, och i Martins sorgeskri
klingar boken ut.
Vår litteratur äger många självbiografiska
skildringar av mörka uppväxtår. Men i
jämförelse med Harry Martinsons historia te sig
de flesta av dem nästan idylliska. Ändå är
”Nässlorna blomma” skriven utan
indignation, utan hat och hån. Den är bitvis
strålande humoristisk. Alla ska veta att här
annars funnits anledning till bitande social
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
