RECENSIONER kusten men kommer tillbaka efter ett par år. Mest upplagd för att berätta historier och pokulera med kunderna gör han snart konkurs, och den barnrika familjen börjar sjunka från relativt med^lklassvälstånd ned i armod och elände. Den alltför vräkiga villan, som fadern köpt för arvet, måste överges för ett fallfärdigt ruckel vid randen av ett stenbrott, där sprängskotten dåna och vinscharna larma dagen i ända. Skrämda och tjusade larva Martin och hans systrar kring i det uppfläkta landskapet, de äro jämt i vägen för skäggiga bergsprängare och svängande kranar. När Martin är sex år dör fadern, och därmed råkar familjen snart i upplösning. Modern, ännu ung och lättblodig, smyger sig från hem och barn en morgon; de få senare genom ett brev veta, att hon är i Amerika. Ett av barnen skickar hon efter, sedan är hon borta för alltid och existerar för Martin blott i en ramsa, som han besvarar folks frågor med: ”Min far är död och min mor är i Karlifo-nien.” Älsklingssystern Inez, som sextonårig får bli i mors ställe för syskonen, dör i lungsot, och så får kommunen ta hand om Martin och de andra barnen. Nu börjar för honom vad som kallas sockengång: han utackorderas till den, som mot minsta ersättning från socknen åtar sig att uppfostra honom, kläda och föda honom, hålla honom i syssla och skola. Barnet är ingenting annat än en handelsvara. Slumpen avgör om dess tillvaro skall bli familjemedlemmens eller inhysingens, som slår under tjänstfolket på rangskalan. Martin kommer först till Vilnäs. Det är en småbonde, som bor där och odlar en plätt jord mellan de stora kronoskogarna. Här får Martin det jämförelsevis bra. Han är ”lille pysslingen”, som det är synd om, ett ”konstigt” barn med en livlig fantasi och drömmarögon. Han ser syner och upplever sagor. Han är för rädd och blyg för att fråga om saker och ting, men hans lilla förstånd arbetar sig oförtrutet in i de vuxnas värld. Om sitt eget sorgliga öde har han en ganska klar föreställning, han ömkar sig själv och sörjer över att han är så ensam och ömhets-svulten. Men han lär sig också undvika straff och fientlighet genom fabulering och förställning. Skolan blir hans fristad, han älskar den, trots att han föraktas och tyranniseras av kam raterna. Han älskar lärarinnans och lärarens ljusa gestalter, som tala vänligt till honom och förklara. Han går icke som andra barn hem från skolan, han går bort från den. Nästa etapp på Martins sockengång heter Tollene gård. Det är en stor gård, som sköts med i hög grad osmält och viktig Alnarps-visdom. Folket är waldenströmianer. Fastän bara tio år får Martin uträtta en vuxens sysslor, höbärga, hugga ved, måka efter korna, köra ringvälten. Här är han. mindre än ett nummer. En viktig händelse inträffar under Tollenetiden. Han slår i misshugg ihjäl en kalv; det är hans barndoms brott, som han döljer men som förstoras och förföljer honom med samvetsförebråelser genom åren. Efter det rationaliserade Tollene kommer Martin till Norda gård. Här är stämningen unken, rå och brunstig: svordomar och örfilar vina omkring pojken, kvinnorna äckla och tjusa honom genom sin oblyga köttslighet (han börjar nu bli medveten om könslivet), ljunghedarna breda ut sig i ödslig melankoli runtom gården. Martins grubblerier få näring från två motsatta håll: dels från traktens metodister, dels från de naturvetenskapliga sidorna i tidskriften Illustra, där han lär sig att världsalltet är sammansatt av atomer. Fantasien blandar om ingredienserna till en första sago-naiv världsbild. När han efter en kuslig misshandel rymt från Norda hamnar han på socknens ålderdomshem, som är uppfyllt av ålderdomsskröp-liga, halta, lytta och svagsinta hjon. Men där är också den stora Tyra, föreståndarinnan, som skänker sin skyddsling den första om också stränga ömheten. Det snusdoftande ålderdomshemmet blir Martins andra riktiga hem här i världen, och med rörande tacksamhet kurar han in sig i dess bo. Men värmen och lugnet vara inte länge: Tyra dör i en nervfeberepidemi, och i Martins sorgeskri klingar boken ut. Vår litteratur äger många självbiografiska skildringar av mörka uppväxtår. Men i jämförelse med Harry Martinsons historia te sig de flesta av dem nästan idylliska. Ändå är ”Nässlorna blomma” skriven utan indignation, utan hat och hån. Den är bitvis strålande humoristisk. Alla ska veta att här annars funnits anledning till bitande social 61