Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Olle Hedberg, Att få tillhöra dig, anmäld av Holger Ahlenius - Harald Beijer, Ångaren Rättfärdigheten, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
människorna äro tydligen de enda Olle
Hedberg rår med; det är en oerhörd begränsning
för en ren människoskildrare, som visserligen
är en överlägsen stilist men som försmår
varje slag av suggestions- eller
stämnings-konst.
Inom denna synnerligen snäva ram är
Olle Hedberg dock alltjämt och obestridligen
mästare — det skall villigt erkännas och
betygas även inför åretsJ roman. Greppet är
väl inte fullt lika hårt som vanligt: det finns
verkligen några figurer i boken som inte äro
föremål för författarens förakt eller vänliga
nedlåtenhet. Den unga Lillemor Lejdmark är
sålunda en stolt och tapper flicka, som inte
fegt drar sig undan då hennes älskade bär sig
åt som ett kräk utan visar sig besitta den
långa väntans okuvliga tålamod. Hennes
mamma, den gamla beskedliga lektorsänkan,
och den unge magister Klasson äro också
övervägande sympatiska. Men i huvudsak
framträder Olle Hedberg även här som den
fräne moralisten, vilken har sin lust i att
demaskera och gissla mänsklig svaghet och
lumpenhet, framför allt sådan den yppar sig
i andefattiga och brackiga överklasskretsar.
Konststycket att låta ett par personer totalt
avslöja sig själva i ett skenbart likgiltigt
samtal gör ingen honom efter. De sidor som
skLJra den blyge och oerfarne ynglingens
lilla komedispel för nattklubbspubliken och
sig själv äro helt enkelt lysande. På kornet
fångar Olle Hedberg den vanliga typ av
svenska herrar, som har öra för ett nära nog
ohörbart biljud i en motor men är så döv för
allt mänskligt, att ”han skulle kunnat bo ihop
med en självmordskandidat utan att uppfatta
att någonting ovanligt var å färde”. Av dylika
överlägset kvicka och bitande sarkasmer
finner man åtskilliga i Olle Hedbergs roman,
och frågan är, om inte hans egentligaste fält
är den elaka och elegant turnerade
psykologiska maximen. Inom det alldagligas
gränser har hans konst onekligen något tidlöst och
allmängiltigt över sig. Det enda tidsdrag man
tycker sig spåra i Olle Hedbergs romaner
skulle väl vara figurernas skräck för direkta
känslouttryck. Cynismer och nonchalant
jargong äro ju känslans vanliga förklädnader
hos nutidsmänniskan.
Olle Hedbergs misantropi tycks emellertid
OLLE HEDBERG
vara ganska grundmurad. Det är betecknande,
att Potemkins kulisser eller Goyas raderingar
för honom symbolisera de levnadsalternativ
som erbjuda sig. Med den inställningen blir
man måhända en överlägsen och obarmhärtig
iakttagare, som inte för en sekund låter
dupera sig, men säkert är, att blott den som
har ett generösare och mer varmhjärtat
sinnelag kan träda i ett fruktbart förhållande till
sin omvärld och sina medmänniskor. Blott
den som själv kan ryckas med och hänföras
av livet förmår skildra det i all dess rikedom
och bredd. Och blott ödmjukheten är i stånd
att fatta storheten — i gott som ont.
Holger Ahlenius
Problematiskt fall
Harald Beijer: Ångaren Rättfärdigheten.
Norstedts. 9: 50.
Harald Beijers första bok, ”Guds
ogärningsman”, skildrade i koncentrerad
legendform en mans utveckling till mördare; den
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
