Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Harald Beijer, Ångaren Rättfärdigheten, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
frapperade genom sin från det vanliga
avstickande, pregnanta stil, och då det på de
skarpskurna sidorna också fanns patos och
satir in nuce, anade recensenterna, som ju
ex officio spänt lyssnar efter nya toner i
litteraturen, att ur detta kunde någonting
utvecklas. Det var emellertid något djupt
otillfredsställande med bokens summariska
män-niskoteckning, och den stilistiskt välgjorda
skildringen av bestialiska massmord förefaller
lika dubiös som själva legendens mysticism.
Om något sådant som ett dåligt innehåll i en
god form överhuvudtaget kunde tänkas
existera, så skulle det vara ”Guds
ogärningsman”, men förmodligen är denna
kombination lika otänkbar som filosofiens ”gröna
häst”.
Beijers nästa bok, ”Den goda gärningen”,
hälsades på sina håll med lovord, som
förefaller mer förvånansvärda ju mer man
betraktar fenomenet. Romanen är ett ärligt och
behjärtat försök att skildra arbetslöshetens
inverkan på två unga män. De räddas åt
samhället genom en god gärning av en baron.
Men detta goda innehåll presenteras i en
form, individuell visserligen, säkerligen mer
individuell än isländsk, en stil som i
krävande partier blir olidlig och frestar till
parodi. Små, korta meningar. Subjekt,
predikat, ackusativobjekt. Punkt, slut, nytt stycke.
Så torftigt refererar ändå inte de isländska
berättare som har angetts som Beijers
litterära mönster — det åtar sig anmälaren med
nöje att bevisa. Romanen förefaller i sin
absoluta vederhäftighet helt och hållet dikterad av
överjaget, och natursidan verkar fullkomligt
borttappad. En bok utan liv. Hur skall man
egentligen förklara entusiasmen över ”Den
goda gärningens” hedervärda moral — den
skiljer sig väl inte nämnvärt från den som
vi alla på ett tidigt stadium inhämtade i
vår barndoms söndagsskola. ”Den goda
gärningen” är med förlov sagt en ytterst enkel
bok.
Beijers nyutkomna roman Ӂngaren
Rättfärdigheten” är egenartad och intressant och
förtjänar att läsas med en vaken och
fordrande kritik. Den visar i skarp förstoring
både den begåvning som spårades i ”Guds
ogärningsman” och de allvarliga litterära
defekterna.
Ämnet är följande. Vi befinner oss i ”de
tolv stammarnas land” på Bismarcks tid. En
gammal skeppsredare i en mindre firma
ligger döende. Och på dödsbädden ålägger han
sin son, den hårde egoisten Helmer Gallo, att
döpa en ångare till ”Rättfärdigheten”.
Helmer Gallo blir ingift i en stor firma med
ärorika traditioner men ruttna affärer, han
övertar firman, manipulerar ohederligt och
kommer ner på fotterna. Genom sitt giftermål
överger han en flicka av enkel familj, Annie
Plaumann, den enda han någonsin älskat, men
Annie blir omhändertagen och till sist gift
med en man vid namn Tobias Jokkum.
Helmer Gallo och Annie drivas till
äktenskapsbrott, och följden blir en son, Allva, som
fadern älskar mer än den laglige sonen,
Esmond. Därefter förflyttas vi till ”öriket”,
till en frireligiös miljö, där den sadistiske
fanatikern Joseph Sackless plågar sin son
Silam till vanvettets gräns, så att han rymmer
från hemmet och liksom Allva och Esmond
utvecklas till förbrytare i den undre världen.
Samtliga romanens personer har något
samband med ångaren ”Rättfärdigheten”, som
både är en verklig ångare och en symbol. Till
sist avlivas de flesta personerna samtidigt
genom rånmord, drunkning, självmord eller
en naturlig död. Slutet, då maktens
representanter, de två brottsliga faderstyperna
Sackless och Gallo, omvänder sig till bättring, är
groteskt och kan ej relateras.
Idén är konstruktivt storslagen och rör sig
om egoismens destruktiva verkningar i en
värld, där fäder plågar sina barn till
brottslingar och de härskande klasserna förtrampar
det mörka folket i djupet. Alltså: fädernas
missgärningar in på barnen ...
Moralen är strikt och linjerät, men den
företer egendomliga lakuner; då och då tappas
den bort — den är ”lückenhaft”, eftersom vi
befinner oss hos Kaisern. Efter många års
äktenskap med Sigrid van Boolen erinrar sig
Gallo plötsligt att han är gift med henne:
”Han reste sig från sin fåtölj och gick fram
till soffan där Sigrid satt. Han slog sig ned
bredvid henne, tog hennes hand och sade:
— Skulle vi dock inte ha ett barn? —
— Jo, svarade hon innerligt och knappt
hörbart. Hon smekte hans hand.” — ”Det var
andra gången de hade verklig kontakt med
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
