Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Harald Beijer, Ångaren Rättfärdigheten, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
varandra”, upplyser författaren med
karakteristisk exakthet.
Människorna i romanen är konstruktioner
och typer, ofta bra typer. Den frireligiösa
atmosfären återges med kraft och glöd. Man
tror på sadisten Sackless och den elake
Honey-man och varför inte på den i all sin enkelhet
trovärdige plåtslagargesällen Stilla Frid. Det
mest utmärkande för bokens människor är
emellertid det fullständigt planlöst oorganiska
i deras utveckling. Allva till exempel,
romanens mest urusla konstruktion, utvecklas utan
föregående varning till en skurk av enorma
dimensioner. God karakteristik av den
psykopatiska brottslingsvärlden kanske — men lika
mycket enklare kriminalfilm. Man rör sig i en
grottvärld, en fängelsemiljö, på ett oceandjup,
dit inget dagsljus tränger. Ett skarpt lyktljus
glimmar till då och då. Romanen är
utomordentligt visuell, filmatisk. Man skulle önska
att geniala filmskådespelare fyllde dessa
ansikten, som Beijer ger de yttre konturerna av,
med själ och uttryck, ja, en regissör skulle
kunna göra symbolisk filmkonst av ”Ångaren
Rättfärdigheten”.
Stilen är egentligen densamma som förut,
men man konstaterar genast, att den har blivit
mer rörlig och växlande. Författaren kan
berätta undan långa stycken, raskt, åskådligt
och spännande, men gång på gång bringas
man ur fattningen av rent besynnerliga saker.
Beijers stil kännetecknas för det första av
en in absurdum driven saklig
vederhäftighet. Följande är mycket karakteristiskt. Vid
stapelavlöpningen befinner sig Helmer Gallos
förskjutna älskade: ”På en av de bästa
platserna vid gatans barriär, trettio meter över
varvet och tolv meter rakt över Helmer Gallos
plats på altanen, stod Annie Plaumann” . . .
Vid varje stöldkupp eller värdshusbesök får
man uppgift på respektive summor exakt på
skillingen. För det andra ingår i Beijers
stil på ett förrädiskt sätt element av ädel,
diabolisk och rafflande karaktär, vilka
kommer en att tänka på romaner, skrivna för
en publik utan utvecklad smak, exempelvis:
”Nu rullade händelserna raskt. Musikern blev
Sigrid van Boolens stora erotiska upplevelse.
Och med honom och det han kunde ge henne
som mönster bedömde hon sedan allt annat i
sitt kärleksliv och intet höll måttet. Efter tre
HARALD BEIJER
månader- drog idolen sina färde till en annan
stad. Han brukade sedan ofta berätta att han
förfört en dam ur de högsta kretsarna i den
stora sjöstaden. När han berättade vred han
spetsarna på de svarta, vaxade mustascherna,
ögonen gnistrade och ett utsökt! !) leende
spelade på hans läppar.” Blandningen av ont
och gott, av god krönikestil och barock
saklighet, av storslaget och tarvligt i Harald
Beijers form är sällsam och bristerna måste
enligt mitt förmenande skarpt påtalas.
Det har förunnats författaren att i denna
delvis monstruösa skildring av en monstruös
värld få in någonting verkligt vackert och
fängslande. Det är skildringen av visdiktaren
Tobias Jokkum. En människa, ett ansikte, ett
brunt, levande ansikte — ögon! I Tobias
Jokkum ger författaren för första gången i
sin produktion en fasetterad, analytisk och
levande karakteristik. Jokkum bär latent inom
sig en melodi och en rytm — en melodi av
högsta skönhet som skulle kunna nå alla
i en enkel visa. Skenbart handlar Jokkum
underligare än någon av de övriga, men först
där såras inte vår känsla för la crédibilité. Så
fort han uppenbarar sig på scenen blir språket
bättre och naturligare; när han spelar sina
visor mot röda och violetta aftonhimlar är
5. — B. L. M. 10.
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
