Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Harald Beijer, Ångaren Rättfärdigheten, anmäld av Margit Abenius - Sven Barthel, Ö, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
det smärtfyllt gripande. Det är något av ett
under och man tvekar inte att kalla det konst.
Harald Beijer verkar i sitt författarskap
ärlig och, trots de svåra och kanske
ohjälpliga defekterna, konstnärligt begåvad. Man
skulle därför vilja tillönska honom förmågan
att genombryta de barriärer, som hittills har
hindrat honom att i en enhetlig bok nå fram
till den egna, sällsamma melodien.
Margit Abenius
Levnadskonst
Sven Barthel: Ö. Bonniers. 4:25.
Ehuru Sven Barthel gärna försäkrar, att
han med åren blivit tämligen lat, har han
ändå hunnit med två böcker bara på detta
år. Det vittnar om en viss flit. Men båda dessa
böcker bära å andra sidan vittnesbörd om ett
lättjefullt liv, tillbringat i Stockholms
skärgård, närmare bestämt på den jämförelsevis
jungfruliga ön Sillö med närmaste omnejd.
Ett liv helt inriktat på välbefinnande och den.
elementäraste självförsörjning: sömn, sol,
segling, bad, mat, en sup eller två, tobak. Och
framför allt ensamhet, den finaste lyxen för
en stadsbo. Om därtill lägges, att logiet
ut-göres av en gammal sjöbod eller en
koster-kajuta, då inte en blommande törnrosbuske
får utgöra sänghimlen över ett läger i det fria,
har man i raska drag beskrivit den tillvaro
Sven Barthel skildrat i en bok, som han med
sin smak för korthuggenhet kallat för ”0”.
Gustaf Janson skrev en gång en bok med den
något längre titeln ”Ön”, som, om jag minns
rätt, skildrade en mans och en kvinnas
ofrivilliga men dock paradisiska tillvaro på en
öde ö. Barthel har till och med avstått från
kvinnan i sitt aristokratiska ensamhetsbehov,
men hans tillvaro är icke desto mindre
paradisisk. Jag har i varje fall aldrig läst en
skildring, som åtminstone så här i höstrusket tett
sig så absolut paradisiskt härlig som dennå.
Har ni livsleda, så läs denna bok. Den ger er
receptet på den högsta levnadskonsten: att
leva så nära naturen det går, iakttagande dess
ständigt sig förnyande under, en blommas
växt, ett molns kontur, en vackert tecknad
fisk i vattenbrynet, en höks blixtsnabba
ned
slag, en myras gång eller en trollsländas
flykt; förnimmande den egna kroppen och
givande efter för dess behov efter ömsom vila,
ömsom kraftanspänning; lyssnande på egna
tankar och drömmar; pejlande de grumliga
gåtorna längst ned i det undermedvetna;
vädrande, smakande, spejande... Allt enligt
denna filosofi:
”1 går var i går, och i morgon är en annan
dag. Jag är på resa till ingenstans, jag är bara
på resa. Solen går sin bana, jag går min. Fri
som en kosmisk flisa, svävande i rymden.
Bunden av några naturlagar visserligen, svävande i en
viss rytm. Men så elementära lagar stör mig inte,
och rytmen är min eftersom den bara finns med mig.
Instrumentet är melodiens moder, jag är dess fader.
Jag utnyttjar elementen och jag hänger mig åt dem.
Mitt sinne är vidöppet. En ständig hunger, som
ständigt mättas. Om det blå över sjön är himlens
spegling eller tvärtom, det rör mig inte. I går var i går
och vad menas med det? Det är ljus eller mörker
det är alltsammans. Tiden är en nödlögn, det är nuet
som finns.”
Så kan man ännu leva, fastän konsten är
nästan bortglömd. I sin renodlade form är en
dylik livsstil förbehållen konstnärerna, dessa
livskänslans antenner och utsändare. Men
knappast ens som illusion, som en lycklig
vetskap om människodjurets sanna
existensform, lever det hos de andra, det stora
flertalet, som för livsuppehällets skull knappast
har tid att leva. Man beklagar allmänt att så
är fallet, och då och då träder en mäktig
profet fram och vill vända upp och ned på
civilisationen. Programmets vidlyftighet har
hittills alltid gjort det ogenomförbart, och det
har endast funnit en liten sekt primitivistiska
anhängare. Barthel tillhör icke dessa eruptiva
profeter. Han talar helt vardagligt utan att
ens ta pipan ur munnen för feriekänslans
bevarande i det moderna samhället. Han
anser, att lovdagarna inte behöva avskaffas
bara för att vi slutat skolan. Hans primitivism
är av tilltalande praktisk art, ty den går inte
ut på att vi skola avskaffa den kultur vi med
svett och möda knåpat ihop och börja leva
efter ett nytt evangelium. Den går helt enkelt
ut på att vi ibland skola kunna känna oss
lediga och utan ansträngning och
nyttosyn-punkter vara som människor. Återvända till
naturen men inte för att bli vildar utan för
att desto rikare uppleva vår mänsklighet.
Själv har han givit ett strålande exempel på
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
