Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sven Barthel, Ö, anmäld av Georg Svensson - Moa Martinson, Rågvakt, anmäld av Margit Abenius - Waldemar Hammenhög, Svenske Apollo, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
receptets förverkligande. Med saklig poesi och
sann avsky för alla överord och stilistiska
utsvävningar har han skildrat sin på ett par tior
finansierade skärgårdssejour så att alla
kolorerade prospekt för lyxångarnas Orient- och
Västindienturer förblekna vid jämförelsen.
Ack, vilka sensationer, vilka äventyr rymmer
icke denna händelselösa bok! Hur frisk och
spänstig är den icke i sin fullkomliga
avsaknad av hurtig sportsmannaanda och
presta-tionsjäkt. Hur rörlig och vaken i sin ljuvliga
lättja! Och — fast det är nu inte Barthels
förtjänst — ett så vackert omslag den har.
Georg Svensson
Trålarnas liv
Moa Martinson: Rågvakt. Bonniers.
5: 25.
Med kompositionen i Moa Martinsons senaste
roman är det något alldeles befängt. Boken
är löslig, oformlig och osammanhängande,
personer uppdyker som man inte vet sig ha
hört talas om förut, episkt och lyriskt är
blandat utan behärskning. Detta är stor synd
och skada, ty ”Rågvakt” är i detaljer och
totalstämning, och framför allt i fråga om
de aspirationer som man ständigt förnimmer
bakom utförandet, en vacker och mäktig
bok. En begåvning kan naturligtvis spränga
vilken så kallad kompositionsform som helst,
och i Moa Martinsons två tidigare böcker
översåg man med formell nonchalans för det
urkvinnligt friska i känslan, den nya miljön,
den stolta teckningen av Sally och det
ovanliga natursinnet. Moa Martinson skrev så att
granriset stack i fingrarna, arbetet värkte i
musklerna.
I ”Rågvakt” har författarinnan snarast
fördjupat sig i sitt eget område, följt sina
självständiga anlag och inte givit efter för billiga
romantiseringstendenser. Det är trälarnas och
lastdjurens liv författarinnan skildrar, och
trygghet och mättnad och mal och slit och
arbetsrytm ”under forntid och oxtid” på en
gammal kungsherrgård. Och inte sällan
närmar hon sig ”det urtrolska bondska i sinnet”
för alt citera Harry Martinson, som hon nog
här är mera påverkad av än i sina tidigare
böcker. Man får åldriga och saftiga
associationer från stormaktstidens bondska diktning
eller från hedenhös med Grottekvarnens
trälin-nor, malande sin mäld. I fråga om själva livet
och känseln torde ”Rågvakt” överträffa många
välskrivna allmogeromaner. Inspirationen är
oftast lyrisk. Men författarinnan är också
något av en epiker i sitt historiska intresse
och sin känsla för vad som kan uppstå ur det
grå ursprunget.
Ju mera otympligt och outvecklat, ju mer
amorft själslivet är, ju bättre försänker sig
Moa Martinson i det med ett ömsint
med-kännande. När hon skildrar oxfösaren från
Kolmården, som är huvudpersonen i
romanens första hälft, så får hon fram ett rent
bildmässigt tänkande, där ännu inga begrepp
har uppstått. Och man tror fullt och fast, att
hon vet hur det känns i ett lurvigt hästskinn
i förväntan på ryktarens skrapa. Slutkapitlet
(”Konturen”) visar en förmåga av inlevelse
av mer rysk än svensk prägel: jag tänker på
Tjehovs vidunderliga novell ”Den som fick
sova!”, barnflickan som hindras att slumra
in, tills hon i blind omtöckning stryper den
skrikande plågoanden. Det är tyngd i denna
Moa Martinsons gestaltning av begynnande
hallucinationer och inre sönderfall hos en
gammal arbetets träi.
Omväxlande med vackra natursyner och
visioner (flickan och kvarnhjulet, oxfösarens
begravning!) förekommer i ”Rågvakt” bilder
av äldre tiders sociala missförhållanden, fyllda
av det mörka sociala patos utan förvridenhet,
som är Moa Martinson eget, och dessemellan
enastående tråkiga och fullkomligt
osammanhängande fragment ur hjältinnan Sigrids
kärleksöden. Moa Martinson är en drejare eller
primitiv skulptör som med starka och ytterst
känsliga händer bearbetar ett lermaterial av
ovanlig och utmärkt beskaffenhet. Hon borde
ha haft mod att lägga hela lerklumpen åt
sidan på ett par, tre år för att sedan arbeta
om den till något mer helgjutet, fullgott.
Margit Abenius
Svenske Apollo
Waldemar Hammenhög: Svenske
Apollo. Natur och Kultur. 8: 50.
Waldemar Hammenhögs framgång som
författare är obestridlig. Upplagesiffrorna för
hans tre tidigare romaner säga klart ifrån, att
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
