Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Waldemar Hammenhög, Svenske Apollo, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
WALDEMAR HAMMENHÖG
han är den av publiken mest omtyckta bland
de svenska författare, som framträtt på
1930-talet. Det har icke saknats röster för att han
också är den mest betydande, men dessa ha
blivit kraftigt motsagda i synnerhet av
representanter för en modernare diktargrupp. Där
heter det, att Hammenhög saknar varje
konstnärlig begåvning och att hans böcker blott
äro slätstrukna reportage från en slätstruken
motivvärld, som snart är tömd på sitt intresse.
Vad är sanning? På detta kan man icke svara
utan att fördjupa sig i en diskussion om
diktens väsen och uppgift, och då måste man
ändå säga sig, att Hammenhögs romaner
knappast äro en värdig utgångspunkt. Den
anspråkslöse författaren själv skulle
säkerligen uppfatta tilltaget som ett kostligt
exempel på herrar litteraturkännares
världsfrån-vändhet och benägenhet för att göra en enkel
sak krånglig.
Hammenhög skriver för att det roar honom
att skriva, det är alldeles tydligt. Han skriver
spontant och omedvetet utan att ha läst på i
de senaste handledningarna i romanskriveri.
Han är äkta, vad man sedan än må säga om
honom. I sin ungdom läste han Balzac och
Dickens med stort nöje, och det lilla han
behövt av teknik har han lärt av dem. Till
ämne för sina romaner väljer han bara
sådant, som han av egen erfarenhet känner
till: småborgerligt liv bland hantverkare,
kontorister och butiksbiträden i Stockholm. Han
skildrar denna miljö så noggrant han kan:
en personbeskrivning låter som ett
signalement i en polisefterlysning, en
rumsbeskriv-ning som en scenanvisning. Tekniken erinrar
om protokollen från en
kriminalundersökning, där detaljerna ju äro av yttersta vikt.
På grund härav äga Hammenhögs romaner ett
obestridligt värde som kulturhistoriska
dokument, i synnerhet som han är tämligen ensam
om sina miljöer. Utöver miljöbeskrivningen
äga romanerna en handling, som alltid verkar
fritt uppfunnen. Fabuleringen är emellertid
sällan lika bra som miljöteckningen. De
enstaka episoderna äro vanligen ypperliga;
gång på gång slås man av hur denna fantasi
konstruerar lika säkert och övertygande som
minnet rekonstruerar. Just så måste det ha
gått till, säger man sig och glömmer att det
i själva verket aldrig inträffade annat än i
författarens hjärna. Knepet med denna
illusionism är naturligtvis angivandet av
ovidkommande detaljer. Hammenhög berättar på ett
ställe i sin nya roman om en ung man, som
hjälper en flicka att bära in sin cykel från
gatan genom trappuppgången ut på gården.
Han gör därvid det påpekandet, att den unge
mannen vid passagen genom vestibulen lyfte
cykeln så att det ej skulle bli spår efter
ringarna på golvet. En sådan och massor av
andra liknande detaljer är det som gör
Hammenhögs skildringskonst så sällsynt visuell
och trovärdig. Däremot äro de psykologiska
förloppen i allmänhet icke lika övertygande.
Han observerar och fotograferar sina
människor utmärkt, men deras själsliga problem
löser han med ganska enkla formler. De
ham-menhögska människoödena skulle, om de icke
avtecknade sig mot en så god realistisk
bakgrund, te sig tämligen följetongsmässiga med
sina på karaktärsplanet jämnt uppåt- eller
nedåtstigande kurvor. Här yppar sig hans
begränsning som författare, hans oförmåga att
gripa den inre sanning, som ensam förmår
skapa stor dikt. Han är mycket skarpögd och
vaken, denne författare, men så snart han har
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
