Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Waldemar Hammenhög, Svenske Apollo, anmäld av Georg Svensson - Karin Boye, För trädets skull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
bruk för något annat än ögonen, blir han
famlande och banal.
Men även om Hammenhög icke är någon
stor diktare, är han en tillgång för vår
litteratur. Man skall vara mycket litet naiv eller
skola vi säga man skall ha en mycket sträng
och hög livsstil för att tråkas ut av hans
godmodiga språksamhet och den alldeles
avväpnande uppriktighet och omedvetenhet, med
vilken han fördjupar sig i de futilaste ting.
I ”Svenske Apollo” vimlar det av scener, som
äro så betydelselösa, så i alla avseenden små,
att de i varje annan framställning enbart
skulle ha väckt leda eller generat löje. Men
Hammenhög skildrar oförfärat filosofiska
rökstunder och slagsmål på försäkringsbolaget
Svenske Apollos herrtoalett, uppkomsten av
diverse föga spirituella öknamn på
personalens medlemmar, fotkurtis under skrivborden,
registerkorts och förlovningsringars mystiska
försvinnanden, fnurror på tråden mellan unga
älskande och osköna uppträden mellan
principaler och underordnade, så att man lika
litet som de agerande finner dessa händelser
vara alltför betydelselösa för att ha förtjänat
att upptecknas. Han lyckas härmed tack vare
sin fullkomligt naiva inlevelse, sin absoluta
solidaritet med stoffet. Därför är den ofta
uttalade anmärkningen mot Hammenhög att
han är alltför mycket i nivå med sina ämnen
meningslös, ty vore han det inte skulle han
förlora vad som nu är hans styrka och
originalitet som författare. Och hittills har
ingenting tytt på att han i kraft av poetisk eller
annan begåvning skulle vara i stånd att skriva
annat än minutiöst realistiska romaner.
Följande citat ur årets roman säger en del om
hans begränsning som tänkare: ”Det två
kvinnor veta om varandra efter ett samtal på cirka
fem minuter räcker att fylla en roman med;
om det vore möjligt att samtidigt uttrycka
deras skarpa iakttagelser och reflexioner
skulle det bli en psykologisk studie utan
motstycke.”
Till slut något om innehållet i ”Svenske
Apollo”. Den handlar om en ung pojkes
första kontorsanställning på ett ytterst suspekt
försäkringsbolag under gulaschtiden, om detta
företags övriga, förvånansvärt inkompetenta
personal, om dess slutliga upplösning på
grund av konsekvent vanskötsel och
oheder
lighet från ledningens sida samt om den unge
mannens kärlek till en av flickorna på
kontoret. Vad som är bra i detta är framför allt
kärlekshistorien, som ger en rörande och
ställvis riktigt vacker bild av det otympliga
närmandet mellan två ungdomar, dels
beskrivningen av kontorslokalerna, springet mellan
avdelningarna och partibildningen bland de
anställda. Däremot bör nog romanen som
skildring av stockholmskt affärsliv även under
den vilda spekulationstiden efter kriget tas
med stor reservation. Fullt så många skurkar
och oduglingar ha nog aldrig samlats mellan
samma väggar och fullt så oberört av all
kontroll och revision som Svenske Apollo har
nog aldrig ett försäkringsbolag fått arbeta.
Hammenhögs stil är fortfarande knagglig,
men berättarhumöret är betydligt bättre än i
den närmast föregående romanen.
Georg Svensson
Karin Boyes dikter
Karin Boye: För trädets skull. Bonniers.
4:50.
De av Karin Boyes dikter som ha en mer
utpräglat modernistisk anstrykning synas mig
icke tillhöra hennes starkaste; man har den
känslan, att hon här givit efter för litterära
suggestioner, vilka föga harmoniera med
hennes poetiska natur. Sin verkliga egenart, sitt
temperaments djup, uppenbarar hon under
former som te sig mindre tidsbestämda. Det
sker när hon biktar sig med innerligt direkta
ord i ett melodiöst flöde. Då få hennes poem
en skälvande dubbelklang av moderligt och
jungfruligt. Den gudom som ingivit Karin
Boye hennes skönaste dikter är förvisso
Arte-mis, och denna förmodan består, antingen
letodottern uppfattas som den kyska j
ägarinnan med hind och båge eller som natur- och
fruktbarhetsdrottning. Något av amason i
vackraste mening, ett nästan ynglingaaktigt
tycke, har alltid utmärkt Karin Boyes litterära
typ. Hennes bästa vers har haft
gossekroppens knapphet och hållning, en linje av föga
framträdande könskaraktär, av viril
jungfrulighet. Men denna kontur sluter sig kring
ett tanke- och drömliv, som hämtar sin in-
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
