Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Karin Boye, För trädets skull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
KARIN BOYE
givelse ur de kvinnliga själsdjupen,
trollbundet av kärlekens och alstringens,
medlidandets och den svårmodiga sympatiens
hemligheter. Flera av hennes nya dikter äro
erotisk lyrik; denna har gärna kosmiska
perspektiv, vilka ibland (tack vare den
modernistiska terminologien) kunna bli onödigt
abstrakta. Men när hon icke förvillas av en
felaktig och ensidig, utifrån påtvungen
estetik, få stroferna ofta en glans av stolt,
inspira-tiv syn eller fyllas med kunskap och visdom
ur kvinnonaturens underjordiska förråd:
Som ett asplöv min kropp,
som en flämtning min själ,
och där långt innanför
är jag fri likväl.
Stor tystnad rör mig
bortom allt som förgör mig.
Karin Boyes patos är en stridbar
humanitet, en människokärlek, beredd att kämpa
och blöda men samtidigt full av vek ömhet
och skyggaste varsamhet. Den vackra dikten
”Bekännelse” ger ord åt den pliktkollision
som för varje ur en traditionsbunden miljö
utträdd kämpe för social rättvisa uppstår
mellan känslan för den egna familjens levande
kollektiv och det allmännare kärlekskravet.
Karin Boyes brinnande lidelse för
samhällelig rättfärdighet är förvisso en poetisk
tillgång, om man än möjligen kan befara, att det
finnes för hennes litterära utveckling
likgiltiga krafter, som genom att vädja till hennes
sociala samvete söka binda och disciplinera
hennes genius för ovidkommande syften. Hon
hör säkert icke hemma i något slags flock;
hon är danad att jaga ensam, hon, likaväl
som Artemis, gudinnan.
Vilken tragisk och avgjort individualistisk
vision av människan som innerst behärskar
Karin Boyes humanism, det framgår av dessa
rader ur en invokation av solen:
Över det yttre råder inga gudar.
Med släckta ögon och brutna lemmar
är den din, som levde rak,
och hos den som dör rak
finns du, när mörker slukar mörker.
Mullret stiger. Natten sväller.
Livet skimrar så djupt dyrbart.
Rädda, rädda, seende gud,
vad du skänkte.
Detta har antik resning. Men det märkligaste
originalpoem som denna bok innehåller är
dikten ”Ja, visst gör det ont, när knoppar
brister”. Det vore ett helgerån att ur ett så
helgjutet konstverk utbryta ett fragmentariskt
citat. Jag vill nöja mig med att utan
kommentar hänvisa till denna själfulla skapelse av
insikt och musik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
