Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Karin Boye, För trädets skull - Nils Bohman, Den onda elden, anmäld av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Dikten är grandios, alltigenom irrationell och
dock ett helt studium, och översättningen är
beundransvärt utförd. Bertil Malmberg
Ondskans epos
Nils Bohman: Den onda elden.
Wahlström & Widstrand. 5:50.
Med sin debutbok presenterade sig Nils
Bohman som en chevaleresk och lycklig
poet, som redan i inledningsdikten käckt
polemiserade mot den moderna diktens
förkärlek för nöd, hämningar, komplex och
elände. Den lyhörde märkte emellertid, att de
personligaste och finaste dikterna i ”Kalliope
i staden” icke voro de granna
uppvisnings-styckena och de käcka pastischerna utan några
centrallyriska smådikter, som tolkade kval och
vånda. Bakom den glade skämtaren dolde sig
här som så ofta en uppriven och söndersliten
människa, som förgäves sökte dölja sin kamp
bakom den fulländade formens alla tokroliga
infall och lysande poetiska fullträffar. Det är
denna människa, skaldens sanna jag, som har
ordet i hans nyutsända Stockholmssägen ”Den
onda elden”, otvivelaktigt en av höstens
intressantaste böcker.
Det är en särdeles bisarr historia,
skildrande en serie makabra
personlighetsförvandlingar, i klassisk stil inledda av ett
djävuls-kontrakt, signerat av en operasångare, som
icke tror sig om att kunna gå i land med
Mefistos krävande roll och därför försvär sig
åt Satan. Denna första sång är grandios — ett
burleskt konstverk utan vank och lyte, skriven
med en lysande dramatisk kraft och en
strålande förmåga av patetisk-grotesk
situations-målning. Fortsättningen blir äventyrligare.
Författaren säger i sitt blygsamma företal,
att huvudtemat är det klassiska
förvandlings-motivet, utformat i Stockholmsmiljö, och att
de fantasier eposet rymmer samtliga
inspirerats av hans intresse för ett av mänsklighetens
grundproblem, det onda inom oss, och knutet
där till problemet om fiktionsjaget och det
verkliga jaget. Man kan redan från början
ställa sig något tvivlande till kombinationen
av dessa motiv: kan verkligen det burleska
förvandlingsmotivet adekvat gestalta det ondas
problem? Det visar sig, att diktaren icke
heller gått i land med denna teoretiska
uppgift. Eposet vimlar av förvandlingar — några
av ytterst makaber art, andra uteslutande
festliga och barocka — vilka nog leva sitt eget
poetiska liv men endast med möda kunna
inpassas i det givna schemat. Någon filosofiskt
tillfredsställande linje har diktaren alltså icke
lyckats följa. Men han har ändå i sitt
fragmentariska och litet hoplappade epos kunnat
skapa ett i formen magistralt, till innehållet
kaotiskt epos, som vittnar om sällsynta gåvor
och rymmer verkligt hög poesi.
Till det obestridligt lysande hör allt som
är Stockholmsskildring — från stormnatten
på Karl XII:s torg med den fantastiska
polisen som får lämna sin gestalt åt djävulen, till
Djurgårds- och Hagaskildringarna. Detta är
verkligen en genial tolkning av Stockholm.
Det heter i retoriska frågor:
Säg, såg han Stockholm, där det sov i natten
upptornat svart och stort åt Söder till,
och såg han Strömmens oljeblanka vatten
i ödestomhet, likt en Hadessjö,
och Strömparterrn, som djupt i skuggor höljdes,
där den av svarta vattenvirvlar sköljdes
och teg i poppelsus som Dödens ö...
Men Stockholmsskildringen är endast det
granna utanverket, översållat med präktiga,
spirituella och levande detaljer, vilka —
uppdelade på smådikter — tillsammans skulle ha
kunnat bilda en överlägset rolig och vacker
samling Stockholmslyrik. Intressantare och
värdefullare är vad denna ram rymmer. Det
är som redan antytts sant, att boken inte
riktigt håller samman, att den litet för
djupsinniga filosofiska linjen gång på gång brister.
Men i stället finns i eposet en annan kärna,
som recensenten för sin del sätter större värde
på — en levande och kvalfull erjarenhet av
det onda, given utan patetisk självbespegling,
utan högmodig poetisk uppförstoring av egna
nederlag men däremot med en levande och
hemsk fond av ohygglig kunskap om ondskan,
om demonerna. Man möter denna fond mindre
i de makabra förvandlingsskildringarna än i
vissa inslagna detaljer, som i recensentens
tycke är stor och gripande konst, och som
man under inga omständigheter får förbise
för alla de granna utanverken. Som exempel
väljer jag denna sång, där själva trädens
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
