Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Berit Spong, Sju år i Närke, anmäld av Irja Browallius - Gösta Blomberg, På gränsen av det tillåtna, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
alla som äro oroliga, känner jag mig dock
besläktad.”
Så har Berit Spongs bok blivit en djupt
personlig bok, en skiftande och lockande bok,
en bok, som speglar skaldinnans kynne och
därför måste intressera oss, men mindre ger
oss något av den närkiska nutidspulsen. Sådan
den föreligger färdig med Forseths vackra
vinjetter som förnämlig prydnad, är den en
gåva till landskapets människor. Den ger dem
mycket att glädja sig åt och begrunda.
Irja Browallius
Herr Silverlöf och
verkligheten
Gösta Blomberg: På gränsen av det
tillåtna. Bonniers. 7: 50.
Får man lura på folk patentmedicin? Gösta
Blomberg och Arne Silverlöf anser egentligen,
att man inte får det, även om lagen inte direkt
lägger hinder i vägen, och även om en eller
annan sjukling skulle gå och bli frisk på
kuppen. Arne Silverlöf gör det i alla fall,
eller medverkar åtminstone till det. Han har
nämligen blivit lurad att satsa pengar i ett
företag som just sysslar med dylika affärer.
Det dröjer faktiskt flera månader efter det
han börjat som kassadirektör i förre
plåt-slagarmästare Pernells nya firma, innan han
upptäcker hur landet ligger, och om det är
något man inte kan förlåta den snälle herr
Silverlöf så är det det. Fullt så bakom flötet
får man ändå inte vara. Med andra ord, det är
en osannolik förutsättning för hela romanen.
Men blundar man och sväljer den, så kan
man få lära sig en hel del om hur det går till
att göra affärer i mänsklig dumhet. Konsten
är bara... Men läs själv! Ni får lätt och
ledigt flera timmar att gå ”under sakkunnig
ledning”, som det heter. Ni träffar ett halvt
dussin personer, varav åtminstone herr
Per-nell är en trevlig och sällskaplig individ, en
riktig hedersknyffel med precis så rymligt
samvete som lagen bjuder, hans dotter Harriet,
som representerar den moderna
idrottskvin-nan, och ett par andra damer och herrar,
varav jämnt hälften vinner våra mer eller
mindre odelade sympatier, under det att den
andra hälften uppväcker tämligen odelade
känslor av motsatt art. Samt först och sist
Arne Silverlöf själv. Hur man reagerar
gentemot denne på sätt och vis och i varje fall
i sina egna ögon misslyckade individ torde
bero på läggning och temperament. Han är
intellektualist, moralist, flanör, han har
förläst sig på ”Hjärtats oro” och gjort fiasko
som författare, han är indolent och steril, han
har alltid haft det för bra i materiellt
hänseende för att någonsin ha behövt spänna sin
vilja till en verklig kraftansträngning, och
därför står han tämligen handfallen, när
omständigheterna tvinga honom ut i realiteternas
värld. Det är någonting halvt över honom och
över allt vad som händer honom. När han blir
förälskad, är det bara i kroppen, och till och
med när han förlorar sin förmögenhet, mister
han bara hälften av den. I början av boken
föresätter han sig att utreda, varför ingenting
förmår rubba hans passivitet och tvinga
honom fram till en handling av betydelse,
men inte ens på den punkten lyckas han
komma till någon verklig klarhet. Han tappar
bort sig i diverse spekulationer om ont och
gott, om rätt och orätt och relativiteten i alla
stadfästa begrepp, om litteraturkritik och om
ett tredje kön. Ett par gånger slår han näven
i bordet bildligt talat och verkar med makten
av sin personlighet, men man undrar om han
inte hellre borde ha låtit bli, det verkar inte
riktigt övertygande. Annars är figuren
genomförd med stor konsekvens och liksom flertalet
av de övriga personerna i boken levande och
trovärdig. Den enda som författaren inte
riktigt lyckats sätta kött på benen på är
reklamchefen Harald Björkman, som i motsats till
Arne Silverlöf är behäftad med ett
”över-värdighetskomplex”, om uttrycket tillåtes.
Paralytikerns själsliga spänning har tydligen
varit författaren alltför främmande, men man
förstår att han av de två onda tingen
storhetsvansinne och självunderskattning väljer det
senare såsom varande angenämare för
omgivningen. Utom om och genom Arne Silverlöf
talar Gösta Blomberg på flera ställen i
romanen om ett par andra författare, nämligen
Hjalmar Söderberg och Sigfrid Siwertz, och
det ligger nära till hands att på den grund
göra en jämförelse. Med den förre har han
minst gemensamt. Han har varken dennes
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
