Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- A. Klinckowström, Klinckan berättar om böcker och vänner. II, anmäld av Nils Bohman
- Johan Egardh, Prosten Göransson, anmäld av Nils Bohman
- Alfred Fjelner, Skånska mannar från Lund, anmäld av Nils Bohman
- Johan-Olov Johansson, Våra fäder, anmäld av Nils Bohman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
representant för svensk mångsidighet, svensk
generositet, svenskt fantasteri och svensk
självkänsla, och allt detta uppenbarar sig i den
digra volym, där han till fröjd och
uppbyg-gelse för sina vänner skildrat dem på ett
sådant sätt, att man därigenom får den bästa
karakteristiken av honom själv: den svenske
grand seigneuren.
*
Johan Egardhs bok om ”Prosten
Göransson” är en hyllning åt det svenska
prästeståndet, sådant det representerades av en
framstående andans man i Värmland från
sjuttonhundratalet. Det finns otvetydiga likheter
mellan prosten Göransson och baron
Klinckow-ström. Den mångsidiga lärdomen, den
kraftfulla personligheten, förtjusningen för det
mystiska och magiska, ärligheten och
enkelheten trots mångfasetteringen, allt detta, som
man hittar hos baronen, finns också hos
prosten. Något som otvivelaktigt skulle ha
kommit de båda herrarna att trivas i
varandras sällskap, om de kunnat samspråka
inter pocula, är deras gemensamma intresse
för det fornnordiska, deras förankring i den
götiska traditionen.
Prosten Göransson är en hjälte av det slag,
som folkfantasien värderar. Alla de
egenskaper, som ovan omnämnts, få i berättelsen
om honom fantastiska mått. Vad man
framför allt fäster sig vid i boken är. samma
trohjärtat oreserverade beundran inför en
verkligt duktig karl, som man hittar i en del av
Selma Lagerlöfs berättelser, där sådana
figurer få något av sagans väldiga proportioner.
Vad boken om prosten Göransson uttrycker,
är på en gång hjältedyrkan, vidskepelse,
humor och religiositet. Här finns en
blandning av naivitet, illfundighet, munterhet och
mystik. Den blandningen är äkta svensk. Och
just därför har boken sitt obestridliga behag.
*
Alfred Fjelner presenterar också märkliga
svenska personligheter: en rad originella och
framstående ”Skånska mannar från Lund”.
Här förekommer Gottfrid Billing, som
”berömde sig av att hemlandets språk var det
enda han kunde tala”, och här förekommer
professor Hans Bendz, ”bred och ljus som sin
skånska slätt, en äkta son av en urgammal
ätt”. Här träffa vi A. U. Bååth, poeten på
hästryggen, som upptäckte den skånska naturen
för poesiens räkning och översatte isländska
sagor till stenstilssvenska. Här presenteras en
hel rad vittra lundaborgare, som bidragit till
att göra det södra universitetets historia
glansfull och att ge den svenska bildningen dess
prägel av vederhäftig och gedigen
självmedvetenhet. Det är myndiga herrar vi få lära
känna, och när man läser om dem, kommer
man att tänka på några ord i ett studentspex,
där den på Örbyhus fångne Erik XIV hör den
svenska hären dra ut mot danskarna i Skåne
och därvid fäller reflexionen:
Blir Skåne svenskt, den sannolikhet finns,
att Sverige slutligt blir en skånsk provins.
Det är inte utan att man får den känslan,
när man läser Fjelners bok, ty som sann
skånsk patriot gör han ingen hemlighet av
vilket landskap han anser vara det förnämsta
i landet. Men han gör det med den naturliga
blygsamhet, som utmärker den självklart
privilegierade, och det är uteslutande med en
känsla av trevnad en uppsvensk tar del av de
skickliga och delvis inspirerade
karakteristikerna. Man nästan tycker dem komma sig till
mötes från papperet på tryggaste skånska —
anmälaren läste dem åtminstone själv med
samma långsamma begrundan som då han
studerar något kärt men främmande
tungomål. Boken är skriven på skånska, därom är
intet tvivel, och den ger en inblick i ett vittert
borgerligt gemyt, som inte bara tillhör de
skildrade mannarna utan också författaren
själv.
*
Om Fjelners bok otvivelaktigt inbjuder till
träning i skånska, så är västmanländskan i
Johan-Olov Johanssons ”Våra fäder” lika
ofrånkomlig. Det är en stadig, rejäl
framställningskonst som möter oss här. Det är en
prosa, som har över sig något av valkade
nävar i sin hårda kraftfullhet, det är primitiv
obändighet i människoskildringen, och det är
sugande mystik i naturuppfattningen. Det är
samma ingredienser, som hittas i Johan-Olov
Johanssons tidigare böcker — kort och gott
ett rikt och märgfullt stycke svensk mänsklig-
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Sep 18 13:38:27 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1935-10/0094.html
