Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Karl Ekman, Jean Sibelius, anmäld av Axel Elvin - Harry Macfie och Hans G. Westerlund, Wasawasa, anmäld av Axel Elvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
djupare källsprången i sitt skapande. Men
med denna begränsning har boken mycket
att ge, författarens litet tunga finlandssvenska
med dess smak för inledande satsförkortningar
skänker oss en fyllig bild av Sibelius’ yttre
och i viss mån även inre öden ända från den
tidiga barndomen. Sibelius själv citeras som
sagt ofta, och han gör som berättare ett
solitt intryck av gammal soignerad herre, som
med lugn minnesgodhet blickar tillbaka på
ett rikt liv, fyllt av omutlig idealitet, av kamp
och av umgänge med starka personligheter.
Mest fängslande förefaller skildringen från de
tidigare åren att vara. När sedan Sibelius
slutgiltigt kommit upp ”på tinnarna”, som boken
säger, offrar nog Ekman väl stort utrymme åt
hedersbevisningar, festtal och den patriotiska
stoltheten över Finlands störste son. Men också
här får man nya och viktiga inblickar i
kompositörens liv. Jag minns särskilt bilden av
honom från inbördeskrigets och den stora
orons dagar, då han satsar allt det bästa inom
sig på de märkliga femte och sjätte
symfonierna och samtidigt skriver hop buntar
med fjäderlätta pianostycken, vilkas tillkomst
icke endast får förklaring i konstnärlig
sorglöshet utan i ekonomiska bekymmer och — ett
världsberömt namn. Genom dessa glimtar får
man på något vis ett bättre grepp om Sibelius’
senare, ytterligt ojämna produktion.
Om också Ekmans bok alltså inte så mycket
bidrager till att klargöra Sibelius’ ställning
i musikhistorien, har den ändock sitt värde
och berättigande tack vare den självständiga
uppläggningen. Den måste kunna intressera
var och en som erfarit den mäktiga pusten av
Sibelius’ genialitet. Axel Elvin
Wasawasa
Harry Macfie och Hans G. W e s t e r
-lund: W asawasa. Äventyr som trapper
och guldgrävare i Canada och Alaska.
Bonniers. 7: 50.
Harry Macfie — han är svensk men släkten
kommer från Skottland — har inte haft lika
bråttom att berätta sina öden och äventyr som
reseskildrarna i gemen nuförtiden. Först nu
utger han sina hågkomster från
guldgrävar-och trapperåren i Nordamerika kring
sekel
skiftet. Det stora tidsavståndet har sina
fördelar, det skänker reda och perspektiv, men
det ökar också risken för att detaljerna hunnit
suddas ut. I den punkten finns dock ingen
anmärkning att rikta mot Macfie: hans sinne
för det praktiska och gripbara bidrager
kraftigt till att göra berättelsen livfull och äkta.
Macfies bok är ett intressant verk, och den
är tillräckligt bra för att kunna vidkännas de
svagheter recensenten tyckt sig finna hos den.
Sällan har jag så måst revidera min
uppfattning, allteftersom läsningen av en bok
fortskridit. Macfie är inte själv den avslipade
pennans man, och därför har hans manuskript
bearbetats av Hans G. Westerlund. Man
förstår, att det har varit en radikal procedur,
men en avigsida är, att stilen blivit varken
Macfies eller Westerlunds utan något mindre
personligt och inte alltid så förstklassigt. Dock
är Westerlunds insats i alla fall värd beröm,
och nog klarar boken i stilistiskt avseende
sitt approbatur utan vidare. Emellertid har
Westerlund i företalet vågat sig på det
otaktiska draget att berömma Macfies manuskript
i ordalag som tvinga tanken till något
verkligt lysande. Det är farligt att börja med att
lova guld och gröna skogar, och länge under
bokens första hälft, som innehåller berättelser
från Canadaåren, kände jag mig ganska
besviken. Den av Westerlund prisade
naturlyriken avslöjade sig som skäligen enkel, mest
arbetande med regelbundet återkommande
schabloner, den utlovade ordkarga humorn
lyste med sin frånvaro (vilket i och för sig
inte är något fel), och man tyckte sig ibland
känna en lätt bismak av enklare
indianromantik. Men redan här fanns situationer av
genomträngande intresse och intensitet, och i den
senare hälften, som skildrar guldrusningsåren
i Alaska, slog berättelsen ut i full blom. Här
löpte den fram i sammanhang, medan den
förut försökt sig på en mera pretentiös
novel-listisk genre, och Macfie segrade, därför att han
haft så mycket haltfullt att berätta och gjort
det på ett genuint, fullkomligt chosefritt sätt.
Hans rätta ton är den enkla, konstlösa men
tack vare ett medfött verklighetssinne
uttrycksfulla stilen. Försöken till mera poetiska
effekter och litterära broderier äro lösa påhäng.
Prologen och epilogen ge ett gott
perspektiv, men vänskapen mellan Macfie och hans
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
