RECENSIONER djupare källsprången i sitt skapande. Men med denna begränsning har boken mycket att ge, författarens litet tunga finlandssvenska med dess smak för inledande satsförkortningar skänker oss en fyllig bild av Sibelius’ yttre och i viss mån även inre öden ända från den tidiga barndomen. Sibelius själv citeras som sagt ofta, och han gör som berättare ett solitt intryck av gammal soignerad herre, som med lugn minnesgodhet blickar tillbaka på ett rikt liv, fyllt av omutlig idealitet, av kamp och av umgänge med starka personligheter. Mest fängslande förefaller skildringen från de tidigare åren att vara. När sedan Sibelius slutgiltigt kommit upp ”på tinnarna”, som boken säger, offrar nog Ekman väl stort utrymme åt hedersbevisningar, festtal och den patriotiska stoltheten över Finlands störste son. Men också här får man nya och viktiga inblickar i kompositörens liv. Jag minns särskilt bilden av honom från inbördeskrigets och den stora orons dagar, då han satsar allt det bästa inom sig på de märkliga femte och sjätte symfonierna och samtidigt skriver hop buntar med fjäderlätta pianostycken, vilkas tillkomst icke endast får förklaring i konstnärlig sorglöshet utan i ekonomiska bekymmer och — ett världsberömt namn. Genom dessa glimtar får man på något vis ett bättre grepp om Sibelius’ senare, ytterligt ojämna produktion. Om också Ekmans bok alltså inte så mycket bidrager till att klargöra Sibelius’ ställning i musikhistorien, har den ändock sitt värde och berättigande tack vare den självständiga uppläggningen. Den måste kunna intressera var och en som erfarit den mäktiga pusten av Sibelius’ genialitet. Axel Elvin Wasawasa Harry Macfie och Hans G. W e s t e r -lund: W asawasa. Äventyr som trapper och guldgrävare i Canada och Alaska. Bonniers. 7: 50. Harry Macfie — han är svensk men släkten kommer från Skottland — har inte haft lika bråttom att berätta sina öden och äventyr som reseskildrarna i gemen nuförtiden. Först nu utger han sina hågkomster från guldgrävar-och trapperåren i Nordamerika kring sekel skiftet. Det stora tidsavståndet har sina fördelar, det skänker reda och perspektiv, men det ökar också risken för att detaljerna hunnit suddas ut. I den punkten finns dock ingen anmärkning att rikta mot Macfie: hans sinne för det praktiska och gripbara bidrager kraftigt till att göra berättelsen livfull och äkta. Macfies bok är ett intressant verk, och den är tillräckligt bra för att kunna vidkännas de svagheter recensenten tyckt sig finna hos den. Sällan har jag så måst revidera min uppfattning, allteftersom läsningen av en bok fortskridit. Macfie är inte själv den avslipade pennans man, och därför har hans manuskript bearbetats av Hans G. Westerlund. Man förstår, att det har varit en radikal procedur, men en avigsida är, att stilen blivit varken Macfies eller Westerlunds utan något mindre personligt och inte alltid så förstklassigt. Dock är Westerlunds insats i alla fall värd beröm, och nog klarar boken i stilistiskt avseende sitt approbatur utan vidare. Emellertid har Westerlund i företalet vågat sig på det otaktiska draget att berömma Macfies manuskript i ordalag som tvinga tanken till något verkligt lysande. Det är farligt att börja med att lova guld och gröna skogar, och länge under bokens första hälft, som innehåller berättelser från Canadaåren, kände jag mig ganska besviken. Den av Westerlund prisade naturlyriken avslöjade sig som skäligen enkel, mest arbetande med regelbundet återkommande schabloner, den utlovade ordkarga humorn lyste med sin frånvaro (vilket i och för sig inte är något fel), och man tyckte sig ibland känna en lätt bismak av enklare indianromantik. Men redan här fanns situationer av genomträngande intresse och intensitet, och i den senare hälften, som skildrar guldrusningsåren i Alaska, slog berättelsen ut i full blom. Här löpte den fram i sammanhang, medan den förut försökt sig på en mera pretentiös novel-listisk genre, och Macfie segrade, därför att han haft så mycket haltfullt att berätta och gjort det på ett genuint, fullkomligt chosefritt sätt. Hans rätta ton är den enkla, konstlösa men tack vare ett medfött verklighetssinne uttrycksfulla stilen. Försöken till mera poetiska effekter och litterära broderier äro lösa påhäng. Prologen och epilogen ge ett gott perspektiv, men vänskapen mellan Macfie och hans 94