Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Harry Macfie och Hans G. Westerlund, Wasawasa, anmäld av Axel Elvin - Freya Stark, Assasinernas dalar, anmäld av Axel Elvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
kamrat Sam Kilburn får där en sentimental
anstrykning som helt saknas i den egentliga
boken. Där ordas just ingenting om den saken,
det brukas ju inte heller karlar emellan, och
läsaren känner ändå att vänskapen finnes och
att den är som den skall vara. Skildringen når
efter hand upp på ett högt plan. Man får
verkligen klart för sig, vad det innebar för ett
hundliv att vara guldgrävare i Alaska under
den stora rushens dagar, och utan några
kommentarer får Macfie fram
guldsökardrif-ten i hela dess besinningslösa
oemotståndlighet. Arbete och åter arbete, vardagsgrått och
uppslitande, är dessa lyckojägares lott. På
helt lösa grunder och med livet som insats
strävar man ända upp till ishavskusten i hopp
att finna metallen. Men man får inte ett enda
guldkorn som lön för mödan. I stället ser det
ironiska ödet till att man vid hemkomsten gör
ett passabelt fynd i den gamla, övergivna
inmutningen. Men om Macfie lyckas ge en
föreställning om slitet och släpet, så får han också
på ett rent märkvärdigt sätt läsaren att känna,
hur hemtrevligt det var i den lilla
timmerhyddan, när man kommit i hamn efter en
långfärd och fått eld i spisen. Och besöket i
eskimåernas igloo vid ishavskusten känns som
en riktig välsignelse: det är hett som i en ugn
och odören är gräslig, men gud vad det är
skönt efter all kölden! Boken förefaller att
vara absolut ”riktig”, och den blir inte mindre
fängslande för det att Macfie talar om att han
under alla dessa slitår inte gjorde ett enda
storfynd.
Sålunda händer det, att man snart alldeles
glömmer att vara reserverad och blir helt
fången av denna trots allt så fasta bok. Ett
ytterligare plus hade varit en karta, ty
Nordamerika är stort och särskilt i bokens första
del kan lokaliseringen ha sina vådor.
Axel Elvin
Persiska färder
F r e y a Stark: Assasinernas dalar.
Översättning av Bertel Gripenberg. Norstedts.
8: 50.
Det första man får se i boken är ett porträtt
av författarinnan, en utmärkt teckning, som
återger ett intressant, ganska exotiskt utseende,
präglat av intelligens och kultur. Boken jävar
BRONSHÄSTARNA ÅTERVÄNDA TILL VENEDIG
Teckning av Ferdinand Boberg i ”Reseminnen”,
recenserad sid. 84.
inte detta första, gynnsamma intryck. Den är
välskriven, vilket går igen i översättningen,
trots en del knottrigheter, och den är skriven
med gott humör. Författarinnan omtalar i ett
förord, att hon någorlunda behärskar persiska
språket och att hon helt och hållet reser för
sitt nöjes skull, utan att betungas av några
vetenskapliga titlar. Detta sista får dock tagas
med viss reservation, ty hon avslöjar sig snart
som en mycket livaktig arkeolog, och många
av hennes persiska strövtåg ha tillkommit i
syfte att göra upptäckter. Det arkeologiska
inslaget är emellertid inte bokens egentliga
värde, hennes utläggningar inom det området
intaga en odeciderad hållning mellan det
populära och vetenskapliga, och ibland blir
man en aning trött på hennes jakt efter gravar
med dödskallar, som äro värdiga att insvepas
i hennes regnkappa.
Men den starkaste drivfjädern för henne är
i alla fall det fria reselivets behag,
upplevelsen att efter en ansträngande färd plötsligt
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
