Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAMES H1LTON
— Jaha, min käre Colley, nu får du vara
god och skriva femhundra rader.
Efter detta var saken klar. Han hade vunnit
sin första rond.
Många år efteråt, då Colley var en av
London Citys åldermän och baronet och allt
möjligt annat fint, så skickade han sin pojke,
som också var rödhårig, till Brookfield, och
då kunde Chips säga:
— Hör du, Colley, din pappa var den
första pojke, som jag bestraffade när jag kom
hit för tjugufem år sedan. Han förtjänade vad
han fick liksom du förtjänar vad jag ådömer
dig nu.
Å, vad de skrattade och vad sir Richard
skrattade, när hans son relaterade historien
i nästa söndagsbrev!
Och så, när åter en massa år gått, kom
tillfället för en ännu bättre lustighet. Nu hade
det ånyo anlänt en Colley — en son till den
Colley, som var son till den första Colley.
Och nu kunde Chips förklara, i det han
underströk sin oförgripliga mening med de små
”hm — hm”, som han, vid det laget lagt sig
till med:
— Hör du, Colley, du är — hm — ett
lysande exempel på nedärvda traditioner. Jag
kommer ihåg din farfar — hm — han kunde
aldrig fatta, vad som menades med ablativus
absolutus. Han var — med förlov sagt — inte
vidare kvick. Och din pappa — hm — jag
minns honom också, han brukade sitta där
längst bak, och han var just inte mycket
kvickare. Men jag vågar påstå — min käre
Colley — att du är — hm — den minst
klyftiga av alla tre.
Rungande skrattsalvor.
Ja, detta att bli gammal, det var ett stort
äventyr — men också på sätt och vis ett
mycket sorgligt. Och när Chips satt där vid
spiselelden, medan höstblåsten kom
fönsterrutorna att skallra, så hände det ofta att de
glada minnena och vemodet togo honom så
mycket att han fick tårar i ögonen. Då mrs
Wickett sedan kom in med teet, visste hon
inte om han hade skrattat eller gråtit. Det
visste för resten inte Chips själv heller.
II.
På andra sidan vägen och avgränsad från
den av en rad gamla almar låg Brookfield
med husen täckta av slingerväxternas
höstbruna mantlar. Ett antal
sjuttonhundratals-byggnader grupperade kring en fyrkantig
gård; bakom den sträckte sig tunnland av
idrottsplaner, längre bort låg den lilla byn,
som för sin existens var beroende av skolan,
och längst bort togo de öppna myrmarkerna
vid. Brookfield var, som Wetherby påpekade,
en gammal institution; grundad under
drottning Elisabets tid som latinskola hade den
med litet bättre tur kunnat bli lika berömd
som Harrow. Men skolan var nu en gång inte
begåvad med tur. Det hade gått upp och ner
för den; ibland hade det varit så illa ställt,
att den nätt och jämnt existerade, och ibland
hade den haft ett ganska förnämligt renommé.
Det var under en av de sistnämnda perioderna,
någon gång under Georg I:s regering, som
den ursprungliga anläggningen ombyggts och
avsevärt utvidgats. Under decennierna
närmast efter Napoleonskrigen inföll en ny
nedgångsperiod med minskat elevantal och
minskat anseende. Wetherby, som röck in
1840, återställde i någon mån skolans
reputa-tion, men till någon ledande plats nådde den
inte i fortsättningen. Den var icke desto
mindre en god skola av genomsnittstyp.
Åtskilliga ansedda familjer understödde den. Bland
sina alumner räknade Brookfield icke så få,
vars namn hade klang i tidsålderns historia —
domare, parlamentsledamöter,
koloniorganisatörer samt några pärer och biskopar. Men för
det mesta utbildade den emellertid affärsmän,
fabrikörer och andra företagare med ett
vackert inslag av lantjunkare och präster.
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
