Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADJÖ, MR CHIPS!
Vilket var mycket galet; ty Chips kunde
inte anses som ungkarl. Han hade varit gift,
fast det var för så länge sedan att ingen i
kollegiet mindes hans hustru.
IV.
I denna atmosfär av spiselvärme och mild
tedoft kommo till honom tusende minnen, som
flätats in i varandra. Våren. Våren 1896.
Han var då fyrtioåtta år och hade alltså nått
en ålder, då man kunde förutspå att han
skulle hålla sig till sina vanor. Han hade just
blivit utsedd till föreståndare för ett av
skolhemmen och han fann sig utmärkt väl till
rätta med den sysslan och med sin
undervisning i klassiska språk. Under sommarferierna
reste han upp till ”sjöarna” tillsammans med
Rowden, en kollega vid skolan. De gjorde
långpromenader och bergbestigningar under
en vecka, men så måste Rowden plötsligt resa
sin väg för någon familjeangelägenhets skull.
Chips stannade ensam kvar i Wasdale Head,
där han inackorderade sig i en liten bondgård.
En dag, då han besteg Great Gable, fick han
se en flicka, som stod och vinkade ivrigt
uppe på en klippspets, vilken verkade ytterst
riskabel. Han trodde att hon på något sätt
behövde hjälp och skyndade till undsättning,
men på vägen upp snubblade han och vrickade
fotleden. Det visade sig emellertid, att hon
inte alls varit i fara utan helt enkelt vinkat
till en vän någonstans nedanför; hon var van
att kliva i berg, mycket vanare än Chips, som
ändå inte var någon dålig bergbestigare. På
så sätt fann han sig plötsligt vara den räddade
i stället för räddaren och han passade
egentligen inte för någondera rollen. För —
uppriktigt sagt — brydde han sig inte mycket om
kvinnor; han kände sig aldrig säker och
hemvan bland dem och den monstruösa varelse,
nittiotalets Nya Kvinna, som just nu börjat
väcka uppseende, fyllde honom med fasa. Han
var en stilla och ganska konventionell
per
son, och världen, sådan han såg den från
Brookfields trygga hamn, tycktes honom full
av osmakliga moderniteter. Där fanns en figur,
som hette Bernard Shaw och som hade de
mest underliga och klandervärda åsikter. Där
fanns också Ibsen med sina obehagliga
skådespel, och där fanns det här nya dillet med
bicykelåkning, en sport som idkades lika
ivrigt av kvinnor som av män. Chips kunde
inte med all denna nymodighet och
frigjordhet. I hans vaga men aldrig i ord klarlagda
föreställning voro hyggliga kvinnor svaga,
blyga och ömtåliga, och hyggliga män
behandlade dem med påpasslig men en smula
avståndstagande ridderlighet. Han hade
därför inte väntat att finna en kvinna uppe på
Great Gable, men då han nu träffat en, som
tycktes behöva maskulin hjälp, så var det
särskilt obehagligt, att hon skulle bli i tillfälle
att kasta om rollerna och hjälpa honom. Ty
det gjorde hon. Hon och hennes väninna. Han
kunde knappt gå och det var förenat med
åtskilligt besvär att få honom ned till
Wasdale utför alla sluttningarna.
Hon hette Katherine Bridges och var
tjugufem år — kunde alltså ha varit Chips’ dotter.
Hon hade blå, glittrande ögon och fräkniga
kinder och slätt, halmgult hår. Även hon
till-bragte sina ferier i en bondgård, där hon
bodde tillsammans med en väninna, och då
hon ansåg sig själv som skulden till Chips’
olycksfall, så cyklade hon då och då längs
sjön till det hus, där den stillsamme,
allvarlige medelålders mannen låg för ankar. Det
var från början hennes inställning till honom.
Och då han såg henne åka cykel och ogenerat
ensam besöka en gentleman i en bondgård,
så undrade han hur det egentligen skulle gå
med världen. Genom sin vrickning var han
utlämnad åt henne på nåd och onåd, och det
stod snart klart för honom, att det var hennes
nåd han behövde. Hon var lärarinna utan
anställning och redde sig på de räntor hon
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
