Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADJÖ, MR CHIPS!
betydelsefullt — tycker du inte det? Tänk,
att ha inflytande över dem som växer upp
och som skall sätta form på världen ...
Chips förklarade, att så brukade han inte
precis uppfatta sitt yrke — inte ofta
åtminstone. Han gjorde sitt bästa — det var nu det
enda man kunde göra i sitt jobb.
— Naturligtvis, Chips. Jag älskar dig för
att du säger sådana där enkla sanningar.
Och en morgon — ja, det var nu ett
särskilt tjusande minne att begrunda! — hade
han av någon anledning gripits av en spontan
längtan att förödmjuka sig själv och att
förringa sitt värde. Han hade berättat för henne
om sin medelmåttiga examen, om sina
tillfälliga svårigheter att upprätthålla ordningen,
om att han aldrig i livet skulle bli befordrad
och om hur illa han passade som make till en
ung och högtsträvande kvinna. Och när han
slutade, så hade hon bara skrattat åt honom.
Hon hade inga föräldrar i livet och
bröllopet firades hos en tant i Ealing. Då Chips
aftonen före bröllopet lämnade henne för att
gå till sitt hotell, sade hon med skälmsk
högtidlighet :
— Det här är ett allvarligt ögonblick —
ser du — detta vårt sista farväl! Jag känner
mig ungefär som en ny pojke, som skall börja
sin första termin hos dig. Jag är inte rädd —
men har för en gångs skull en väldig respekt
för dig. Skall jag kalla dig sir eller räcker
det med mr Chips? Mr Chips, eller hur? Adjö
då — adjö, mr Chips! .. .
(En droska klapprade någonstans;
blekgröna gaslyktor speglades i den våta
gatu-beläggningen; tidningspojkarna ropade något
om Sydafrika; Sherlock Holmes vid Baker
Street.)
— Adjö, mr Chips! . ..
VI.
Nu hade följt en tid av sådan lycka, att
Chips, när han långt efteråt tänkte på den,
knappast kunde föreställa sig att något sådant
någonsin hänt i världen. Hans äktenskap var
helt enkelt en lysande succé. Katherine
besegrade Brookfield, som hon hade besegrat Chips;
hennes popularitet var lika stor hos pojkarna
som hos lärarna. Inte ens lärarfruarna, som
från början hade en benägenhet att vara
avundsjuka på en så ung och vacker kvinna,
kunde i längden motstå hennes charm.
Men det märkvärdigaste av allt var, hur
hon gjorde om Chips. Innan han gifte sig
hade han varit en torr och ganska indifferent
person — omtyckt och värderad så där i
största allmänhet av Brookfield men inte
precis av den materia, som disponerar för stor
popularitet eller väcker varmare känslor. Han
hade tjänstgjort vid Brookfield över ett
kvartssekel, en tillräckligt lång tid för att han skulle
hunnit stadga sitt anseende som hygglig karl
och duktig lärare men litet för Jänge för atl
någon skulle kunna tro att han kunde bli
något mera. Han hade faktiskt redan börjat
glida ned i den pedagogiska slentrian, som
alltid är yrkets lömska fallgrop. Genom att
hålla samma lektioner år efter år hade han
åkt in i ett hjulspår, där alla andra
livsyttringar försåtligt och behändigt löpte med.
Han gjorde ett gott arbete, han var
samvetsgrann, han var ett inventarium, som
meddelade kunskap, väckte belåtenhet, ingav
förtroende — men som absolut inte verkade
inspirerande.
Och så kom nu denna förbluffande lilla
flickhustru, som sannerligen ingen hade
väntat — allra minst Chips själv. Hon
förvandlade honom uppenbarligen till en ny
människa. Det mesta av nyheten bestod väl i att
hon återkallade till livet allt som var
gammalt, inkapslat och förtorkat hos honom.
Hans ögon fingo glans. Hans intelligens, som
var behörigt men inte överflödigt utrustad,
började ge sig ut på mera djärva banor. Och
det enda, han hade fått av en vänlig fe —
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
