Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAMES HILTON
sitt sinne för humor — bragtes till en rik
blomstring och fick ett extra plus av hans
ålder och erfarenheter. Han började känna sig
säker på sig själv. Hans förmåga att
uppehålla disciplinen utvecklades till den punkt,
där han kunde tillåta sig att se mellan
fingrarna. Han blev kort sagt mera omtyckt. När
han först kom till Brookfield, hade han strävat
efter att bli älskad, vördad och åtlydd — ja,
i varje fall åtlydd. Lydnaden hade han kunnat
tillförsäkra sig och vördnaden kom honom
till del — men först nu kom kärleken, pojkars
plötsliga kärlek till en lärare, som var vänlig
utan att vara mjäkig, som förstod dem
tillräckligt men inte för mycket och vars
privata lycka gjorde det naturligt för honom att
befordra deras. Han började kosta på sig små
lustigheter av det slag, pojkar tycka om —
mnemotekniska knep och vitsar, som
framkallade skrattsalvor och som samtidigt
inpräntade något i skallarna. Det var särskilt en, som
alltid gjorde lycka, fast han hade många av
samma sort. När han undervisade i romersk
historia och kom till ”Lex Canuleia” — den
lag, som tillät patricierna att gifta sig med
plebejer — brukade han alltid sålunda lägga
ut texten:
— Ni förstår alltså, att om miss Plebs ville
gifta sig med mr Patricius och denne
förklarade, att det kunde han tyvärr inte, så
svarade hon: ”Det kan du visst det, din lögnare!
Skrattsalvorna dånade.
Och Kathie vidgade hans vyer och riktade
hans åsikter och öppnade för honom ett
perspektiv, som sträckte sig långt bortom
Brook-fields tak och torn och som kom honom att
se sitt land som något djupt och väldigt, där
Brookfield endast var en av de många
bifloderna. Hon hade en skarpare hjärna än han
och han kunde inte alltid vederlägga hennes
idéer, även om han klart och tydligt tyckte
illa om dem. Han förblev till exempel
politiskt konservativ trots all hennes socialistiska
propaganda. Men även om han inte godtog
hennes åsikter, så insöp han dem; av hennes
unga idealism och hans mognad blev det en
fin och värdefull legering.
Ibland lyckades hon fullständigt övertala
honom. Brookfield beskyddade till exempel
en filantropisk stiftelse i Eastend, till vilken
pojkar och föräldrar lämnade åtskilliga
slantar utan att det kom till någon personlig
kontakt. Det var Katherine, som hittade på att ett
lag från den där stiftelsen skulle komma till
Brookfield och spela mot dess elva. Idén var
så radikal, att om den hade kommit från
någon annan än Katherine, så hade den inte
överlevt sitt första isiga mottagande. Att införa
en hop slumpojkar i överklasspojkarnas lilla
lustträdgård betraktades som en nyck, vilken
skulle röra upp allt möjligt som man gjorde
klokast i att lämna i fred. Lärarkollegiet var
emot förslaget och om skolan hade blivit
tillfrågad, så hade den sannolikt också varit det.
Alla voro övertygade om att Eastendpojkarna
voro busfrön eller att de åtminstone skulle
komma att känna sig illa till mods; i vilket
fall som helst skulle det bli obehagliga
komplikationer och det hela skulle sluta i allmän
förvirring och oro. Men Katherine stod på sig.
— Chips, sade hon, de har orätt och jag
har rätt. Jag ser mot framtiden, jag, och de
och du ser bara bakåt. England kommer inte
alltid att indelas i ämbetsmän och övriga. Och
de där Poplarpojkarna är precis lika viktiga
för England som Brookfield är. Du skall
hjälpa till, så att de kommer hit, Chips. Du
kan inte freda ditt samvete genom att skriva
en check på fem guineas och sedan hålla dem
från dig på en armslängd. För resten är de
stolta över Brookfield precis på samma sätt
som du är. Vem vet — om en del år kommer
kanske såna pojkar att tas in här — ett urval
åtminstone? Varför inte? Varför är det
överhuvudtaget omöjligt? Du måste komma ihåg,
käre Chips — att vi skriver artonhundramMz-
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
