Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADJÖ, MR CHIPS!
sju nu och inte sextisju, då du låg i
Cambridge. Den gången fick du en massa idéer
inbultade i huvudet på dig — åtskilliga
riktigt bra för resten. Men några av dem,
några få — Chips, behöver sannerligen ryckas
upp . . .
Till hennes förvåning gav han med sig och
blev en energisk försvarare av förslaget, och
denna saltomortal hade den effekten att
myndigheterna i sin konfusion plötsligt funno sig
ha givit sitt bifall till det äventyrliga
experimentet. Pojkarna från Poplar anlände till
Brookfield en lördagseftermiddag, spelade
mot skolans andra lag, blevo hedersamt
besegrade med sju mot fem och undfägnades med
te tillsammans med skollaget i matsalen. Så
togos de emot av rektorn och visades omkring
i skolan och Chips vinkade adjö åt dem
vid järnvägsstationen. Allting hade försiggått
utan minsta tillbud, och det var uppenbart,
att gästerna togo med sig ett lika gott intryck
som de lämnat.
De togo också med sig minnet av en
förtjusande dam, som hade mött dem vid tåget
och språkat med dem. En gång åtskilliga år
efteråt, under kriget, kom en soldat, som var
förlagd i ett stort läger nära Brookfield, på
besök till Chips och berättade, att han hade
varit med i det första Poplarlaget. Chips bjöd
honom på te och pratade om allt möjligt, men
när mannen till sist skulle gå, så sade han:
— Hur står det till med frun då? Jag
kommer mycket väl ihåg henne.
— Gör ni? frågade Chips ivrigt. Kommer
ni verkligen ihåg henne?
— Visst. Det gör väl alla som träffat
henne.
Och Chips svarade:
— Nej då. Inte här åtminstone. Pojkarna
kommer och går, det är jämt nya ansikten och
minnena stryks ut. Inte ens lärarna blir här
för evigt. Sedan förra året — när Gribble
flyttade — han var — hm — vaktmästare
här, så har här inte varit en enda själ, som
kände henne. Det var nämligen så att hon dog
ett år efter den där matchen. Alltså nittiåtta.
— Det var väldigt tråkigt att höra. Det
finns i alla fall ett par tre av våra grabbar,
som kommer ihåg henne, fast vi bara såg
henne den där gången. Ja, vi minns henne
mycket väl.
— Det gläder mig — mycket.. . Det var
en trevlig kväll, vi hade — och en bra match.
— Ja, bättre dag har en annan knappast
varit med om. Tänk om det ändå vore då och
inte riu. Jag skall ge mig över till Frankrike
i morgon.
Omkring en manad senare fick Chips höra,
att han stupat vid Passchendaele.
VII.
Så låg den där, en varm och rörlig idyll i
hans liv, och med ett skimmer som
genomträngde tusentals minnen. Med
skymningsdagern kommo de i svärmar tillbaka till
honom, där han satt i sitt rum hos mrs
Wickett, medan skolklockan ringde till
upprop. Katherine, som klev i väg i
stenkorri-dorerna vid hans sida och skrattade åt någon
bock han rättat i något tema — Katherine
spelande cellostämman i en Mozarttrio på en
skolkonsert — hur mjukt hennes gräddgula
arm gled fram över instrumentets bruna yta!
Hon hade en driven teknik och ett fint
musiköra. Och Katherine klädd i päls och muff vid
decembertävlingarna och Katherine på
”gar-den-partyt” vid prisutdelningen på ”Speech
Day” och Katherine, som gav sina råd i alla
möjliga små frågor. Alltid goda råd för
resten; och även om han inte jämt lydde dem,
så påverkade de honom.
— Käre Chips, jag skulle låta nåd gå före
rätt den här gången! När allt kommer
omkring, så är det ju ingenting riktigt allvarligt.
— Nej, det vet jag. Jag skulle gärna släppa
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
