Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAMES H ILTON
dem den här gången, men jag är rädd att de
gör om det.
— Säg dem det då — och ge dem en
möjlighet att bättra sig!
— Ja, jag får väl försöka.
Men så fanns det ju andra historier, som
verkligen voro allvarliga.
— Chips, om du tänker efter, så måste du
ju inse, att det är något onaturligt att ha
hundratals pojkar hopkörda på det här sättet.
Och om nu något inträffar, som inte bör ske,
så är det inte rättvist att kasta sig över dem,
som om det vore deras fel att de är här.
— Ja, lilla Kathie, det där känner jag inte
riktigt till, men jag vet, att vi för det helas
skull måste vara mycket stränga på den
punkten. Ett enda rötägg kan smitta ner en hel
klass.
— Efter att han själv blivit smittad till att
börja med! Och det är nu precis, vad som
har hänt, eller hur?
— Det är möjligt. Det kan vi inte hjälpa.
För övrigt tror jag att Brookfield är bättre än
åtskilliga andra skolor i det hänseendet. Och
det är allt skäl att den skall förbli så.
— Men den här pojkstackarn, Chips —
tänker du relegera honom?
— Rektorn kommer antagligen att göra
det, när jag rapporterar saken.
— Och du tänker alltså tala med rektorn?
— Det är nog min plikt, fruktar jag.
— Kan du inte tänka lite på saken — tala
med pojken igen — ta reda på hur det
började — för resten — frånsett den här
historien — är det inte en snäll pojke?
— Jo, han är bra.
— Ja, då, käre Chips, måste det finnas
någon utväg . ..
Och så vidare. Ungefär en gång på tio var
han istadig och lät inte övertala sig. Men i
hälften av dessa sällsynta fall önskade han
efteråt att han följt hennes råd. Många år
senare, då han hade besvär med någon elev,
kunde det hända, att ett minnes mjuka
vågslag fick honom att vara överseende. Pojken
stod där och väntade på sin dom och om han
varit iakttagare, skulle han ha sett, att det
lyste något i de bruna ögonen, som sade
honom att saken låg väl till. Men han kunde
knappast ana att Chips ett sådant ögonblick
erinrade sig något, som hänt långt innan han
var född, att Chips tänkte: ”Du är en
drum-mel och jag kan förbaske mig inte hitta på
något skäl att släppa dig, men jag kan slå
vad om att hon skulle ha gjort det.”
Men det var inte alltid, som hon bad för
brottslingarna. Någon enstaka gång kunde det
hända att hon yrkade på stränghet, då han
var böjd att förlåta.
— Jag tycker inte om den där typen, Chips.
Han är alldeles på tok för självsäker. Om han
absolut vill skaffa sig ett kok stryk, så skulle
jag sannerligen låta honom få det.
Å, vilka härskaror av små händelser, som
lågo djupt begravna i det förgångna —
problem, som en gång varit brännande,
argument, som en gång varit knivskarpa,
anekdoter, som voro roliga bara därför att man
kom ihåg situationen. Betydde några
livsyttringar egentligen någonting, när de sista
spåren av dem hade sopats bort ur mänskligt
minne och om det nu var så illa, att de inte
gjorde det, tänk så många sådana som klängde
sig fast vid honom som vid den sista fristaden
före förintelsen! Historien, då Archer skulle
ta avsked till exempel — Gud en så krånglig
historia! Och det där bråket om den där
råttan, som Dunster släppte in på
orgelläktaren då gamle Ogilvie skulle spela över!
Ogilvie var död och Dunster drunknade vid
Jutland — de flesta andra som varit med om
historien eller hört talas om den hade
sannolikt glömt den. Och så hade det varit med
andra tilldragelser århundraden igenom. I en
plötslig vision såg han tusentals och åter
tusentals pojkar, från drottning Elisabets
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
