Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADJÖ, MR CH1PS!
dagar och fram genom tiderna; den ena
lärar-generationen efter den andra; långa epoker
i Brookfields historia, om vilka man inte ens
hade en dunkel aning. Vem hade reda på
varför femte klassens gamla rum kallades för
”gropen”? Det hade naturligtvis funnits någon
tradition om namnet, men den hade gått
förlorad — den var borta som Livius’ försvunna
böcker. Och hur såg det ut i Brookfield, när
Cromwell kämpade vid Naseby alldeles i
närheten? Hur reagerade Brookfield vid den
stora paniken 1745? Och hade de ledigt hela
dagen, då nyheten kom om segern vid
Water-loo? Och så vidare ända fram till det år, från
vilket hans tidigaste minnen förskrevo sig —
1870, då Wetherby under småpratet efter deras
första och enda överläggning, förklarade:
— Få se om inte vi själva en vacker dag
kommer att ha något att göra med preussarna ?
När Chips erinrade sig sådana saker, så
kände han ofta lust att skriva ned sina minnen
och göra en bok av dem, och under åren hos
mrs Wickett kom han så långt, att han gjorde
lösa anteckningar i en skrivbok. Men han
stötte snart på vissa svårigheter — den värsta
bestod väl i att skrivandet tröttade honom,
både psykiskt och fysiskt. För resten
förlorade hans minnen åtskilligt av sin charm,
när de blevo nedskrivna — den där historien
om Rushton och potatissäcken till exempel —
den skulle absolut inte göra sig i tryck, men
Gud vad det var skojigt den gången! Ja, det
var skojigt till och med att minnas den —
fast — förstås — om man inte kom ihåg
Rushton — och vem gjorde för resten det
efter alla dessa år? ... Det var så
längesedan . ..
— Mrs Wickett, kände ni nånsin en pojke,
som hette Rushton? Ja, det var nog före er
tid — han for till Birma i något
ämbets-jobb — eller var det kanske Borneo — ja, det
var en sabla rolig pojke, den där Rushton . . .
Ja, där satt han nu och drömde framför
elden, drömde om tider och händelser, som
ingen annan än han hade intresse för. Glada
och sorgliga, komiska och tragiska blandades
de i hans minne, och någon gång skulle .han
ändå till vilket pris som helst gallra bland
dem och göra en bok av dem . ..
VIII.
Och alltid, alltid kom han ihåg den vårdag
1898, då han hade rusat genom byn, som om
en fasansfull mara ridit honom, kämpande
förtvivlat för att komma ut i en yttre värld,
där solen ännu sken och där allting rörde sig
i andra banor. Han hade mött unge Faulkner
på planen utanför skolan.
— Förlåt, sir — men kan jag få ledigt i
eftermiddag? Pappa och mamma kommer hit.
— Ja, ja, vad då — ja visst, ja visst. ..
— Slipper jag aftonbön också, sir?
— Ja — ja ...
— Och får jag gå ner till station och möta
dom?
Han var nära att svara: ”Du kan dra åt
helvete, om du vill. Min hustru är död och
mitt barn är dött och jag önskar att jag själv
vore död.”
Men han bara nickade och stapplade vidare.
Han ville inte tala med någon människa och
ville inte mottaga beklaganden, han ville om
möjligt komma in i det vanliga igen, innan
han hörde på andras vänliga ord. Han skötte
sin lektion som vanligt i fjärde klassen före
uppropet och satte pojkarna att slå i sig
grammatik medan han själv stod vid
katedern, bunden av någon sorts iskall trance.
Plötsligt sade någon:
— Förlåt, sir, men det ligger brev där!
Det gjorde det; han hade lutat armbågen
mot dem och de voro alla försedda med hans
adress. Han slet upp det ena efter det andra —
men i alla fanns det bara ett oskrivet
brevark. Han hade en svag förnimmelse av alt han
tyckte det var underligt — men han sade
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
