Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAMES H ILTON
ingenting — händelsen gjorde inget intryck
på honom, upptagén som han var av något
oerhört. Inte förrän flera dar efteråt kom han
underfund med att han varit utsatt för ett
aprilskämt.
De hade dött samma dag, modern och det
nyfödda barnet — den 1 april 1898.
IX.
Chips bytte ut sin lilla bekväma våning i
skolan mot de rum, han haft som ungkarl.
Först hade han tänkt avsäga sig att vara
hemföreståndare, men rektorn övertalade honom
att stanna kvar, och efteråt var han nöjd att
det inte blev någon förändring. Han hade litet
extra att göra, som kunde fylla tomheten i
hans sinne och hjärta. Han var olik sig — det
märkte alla. Liksom äktenskapet hade lagt till
något, så gjorde förlusten det; efter den första
fruktansvärda chocken blev han plötsligt en
människa av det slag, som pojkarna utan
tvekan betecknade ”gubbe”. Det var inte så
att han var mindre spänstig — han kunde
alltjämt klara en ”half-century” på
cricket-planen — och det var inte så att han
försummade sitt arbete eller skötte det intresselöst.
Han hade faktiskt varit gråsprängd i åratal,
men det var som om folk först nu började
märka det. Han var femtio år. En gång, då
han spelat ”fives” med verklig brio, ja, lika
flott som om han varit hälften så gammal,
hörde han en pojke säga:
— Det var inte illa av en sån gammal
gubbe.
När Chips var över åttio år, brukade han
tänka på den där reflexionen och småskratta
för sig själv: ”Gammal när en är femti!
Hm — det var Naylor, som sade det, och
Naylor kan inte vara mycket under femtio
själv nu! Jag undrar om han fortfarande
tycker att femti är någon ålder? Sist jag
hörde av honom, var han advokat, och såna
brukar leva länge — tänk bara på Hals-
bury — han blev — hm — kansler vid åttitvå
och dog när han var nittinio. Det är — hm —
en ålder, som kan passa! Gammal vid femti —
det finns såna som är för unga vid den
åldern — jag var ju bara en barnunge då . ..”
Och det hade han på sätt och vis rätt i. Ty
med det nya århundradet fick hans sinne en
mjukhet, i vilken hans tilltagande originalitet
och hans ofta upprepade lustigheter smälte
tillsammans i behaglig harmoni. Numera hade
han inte några som helst besvärligheter med
disciplinen, numera kände han sig aldrig
osäker beträffande sitt arbete och sina
kvaliteter. Han fann att hans stolthet över
Brook-field kastades tillbaka på honom själv och
gav honom anledning att vara stolt över sin
person och sin ställning. Han hade frihet att
vara alltigenom sig själv. Genom sin ålder
och sina erfarenheter hade han tillkämpat sig
privilegier, som inte kunde definieras men
som ingen delade med honom — han hade
förskaffat sig rätt att tillåta sig sådana små
excentriciteter, som ofta äro skollärares och
prästers svagheter. Han kunde bära sin
”gown” tills den nästan föll i trasor, och när
han stod på träbänken vid katedern i aulan
för att förrätta upprop, så representerade han
ritualens ande. Framför sig höll han
katalogen, ett långt pappersark som vikts över en
pappskiva, och varje pojke, som passerade
honom, nämnde sitt namn, vilket omsorgsfullt
prickades av på listan. Den min, med vilken
han övertygade sig om att namnet stämde, var
ett utomordentligt tacksamt härmningsobjekl
för alla pojkar — de stålbågade glasögonen
långt nere på näsan, ögonbrynen lyfta, det ena
litet högre än det andra, ett ansiktsuttryck
som var något mittemellan högtidlighet och
skälmskhet.
Och när han blåsiga dagar kom med håret
och kappan och katalogen fladdrande åt olika
håll, så var hela uppenbarelsen ett litet
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
