Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAMES HILTON
väl. Han tillhörde en fridsammare och mindre
grym djurart.
Det var gott om tydliga bilder i hans
minnen från dessa år fram till 1913, då han tog
avsked.
En majmorgon. Skolklockan ringde vid en
ovanlig tidpunkt. Alla skulle samlas i aulan.
Ralston, den nye rektorn, stod där
överste-prästerligt myndig och självmedveten och
fixerade massan med kall, olycksbådande
blick:
— Med djup rörelse kommer ni alla ätt
mottaga budskapet om att hans majestät
konung Edvard VII denna morgon
hädan-kallats . . . Eftermiddagslektionerna är med
anledning härav inställda, men klockan 4.30
hålles gudstjänst i kapellet.
En sommarmorgon på järnvägslinjen nära
Brookfield. Järnvägspersonalen hade gått i
strejk, soldater förde lokomotiven och det
hade varit stenkastning mot tågen.
Brookfield-pojkarna patrullerade längs linjen och tyckte
att det hela var pin livat. Chips, som hade
uppsikt över pojkarna, stod ett litet stycke
ifrån och pratade med en karl vid grinden
till en stuga. Då närmade sig unge Cricklade:
— Förlåt, sir, men vad skall vi göra, om
vi möter någon strejkande?
— Skulle du vilja göra det då?
— Ja, jag vet inte precis, sir.
Gud välsigne pojken — han talade om dem
som om de voro vilda djur från ”Zoo”!
— Du har nämligen tillfälle att göra det
här — framför dig står — hm — mr Jones —
han strejkar. När han är i tjänst, så sköter
han signalstället på stationen. Du har lagt ditt
liv i hans händer åtskilliga gånger.
Historien spreds över hela skolan. Där stod
alltså Chips och talade med en strejkande.
Talade med en strejkande. Och de tycks ha
pratat som goda vänner med varandra.
Då Chips senare tänkte på den där
situationen — och det gjorde han ofta — så
kon
staterade han, att Katherine skulle ha nickat
bifall och varit road.
Ty alltid, vad som än hände och hur än
politikens banor flätades ihop och böjdes, så
trodde han på England, på engelskt kött och
blod och på Brookfield som en institution,
vars värde helt och hållet var beroende av
dess förmåga att spela sin roll på Englands
scen med tillräcklig fattning och med känsla
för proportioner. Han hade en gång sett en
syn, som framträdde med klarare färger för
varje år — av ett England, vars goda dagar
närmade sig sitt slut, av en nation, som styrde
in i en kanal, där allra minsta lilla
felmanövrering ofelbart skulle vålla en
katastrof. Han kom ihåg diamantjubileet — de
hade haft ledigt hela dagen vid Brookfield
och han och Katherine hade rest in till
London för att se processionen. Den där urgamla,
osannolika damen, som satt i sin vagn som
en hopsjunken trädocka, hade ögonskenligen
symboliserat så mycket, som i likhet med
henne själv närmade sig upplösningen. Var
det bara århundradet eller var det också en
epok?
Och sedan det hektiska edvardiska
tidevarvet som en elektrisk lampa, vilken lyser
klarare och vitare strax innan den slocknar!
Strejker och lockouter, champagnefester
och arbetslöshet, boxaruppror, tariffreform.
H. M. S. Dreadnought, Marconi, ”Home Rule”
för Irland, doktor Crippen, suffragetterna . . .
En blåsig och regnig aprildag. Fjärde
klassen översatte Virgilius, men det gick trögt —
det hade stått hemska saker att läsa i
tidningarna på morgonen. Unge Grayson var
särskilt ouppmärksam och förströdd. En
stillsam, känslig pojke.
— Grayson — jag vill tala med dig —
hm — efter lektionen!
Och sedan:
— Grayson, jag vill inte — hm — vara
sträng mot dig, för du sköter i allmänhet ditt
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
