Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADJÖ, MR CHIPS!
arbete bra, men i dag — hm — har du inte
följt med på hela tiden. Är det något särskilt?
— Ne-ej, sir.
—-Ja, hm — vi skall inte tala vidare om
saken — men jag vill inte veta av det här
en annan gång.
Morgonen därpå blev det bekant i skolan,
att Graysons far hade varit med på Titanic
och att man inte visste något om hans öde.
Grayson slapp lektionerna och under en hel
dag deltog skolan intensivt i hans oro. Så kom
det meddelande, att hans far befann sig bland
de räddade.
Chips tog pojken i hand.
— Ja, vet du, Grayson — hm — jag är
verkligen glad. Det var ju ett lyckligt slut.
Just nu är du väl nöjd med livet?
— Ja-a, sir.
En stillsam, känslig pojke. Och det var
pappa Grayson, inte sonen, som Chips senare
fick anledning kondolera.
XI.
Och så uppträdet med Ralston. Chips hade
nu verkligen aldrig tyckt om honom; han var
effektiv, hård, ambitiös — men trevlig kunde
man inte kalla honom. Han hade utan tvivel
ryckt upp Brookfield som skola, och för första
gången i mannaminne var det flera
inträdes-sökande än platser. Ralston var en
kraftledning, en transformator, men man hade skäl
att akta sig för honom.
Chips hade aldrig brytt sig om att vara på
sin vakt mot honom. Han var inte tilltalad av
mannen, men han tjänade honom villigt och
lojalt. Eller snarare — han tjänade
BroQk-field. Han visste att Ralston inte heller tyckte
om honom, men det kvittade lika. Han ansåg
sig tillräckligt skyddad av sin ålder och sina
många tjänsteår från att råka ut för samma
öde som andra lärare, vilka inte fallit Ralston
i smaken.
Men så plötsligt 1908, då Chips just fyllt
sextio, kom Ralstons urbana ultimatum:
— Har ni aldrig tänkt på att dra er
tillbaka, mr Chipping?
Chips stirrade på honom, där han satt i det
bokfyllda arbetsrummet. Det var en
överraskande fråga, vart ville han hän? Till sist
fick han fram:
— Nej — hm — det kan jag inte påstå —
hm — att jag gjort — ännu.
— Ja, bäste mr Chipping, det tål nog vid
att tänka på saken. Styrelsen skall
naturligtvis ge er en anständig pension.
Då ilsknade Chips plötsligt till:
— Men — hm — jag vill inte — dra mig
tillbaka. Jag reflekterar — hm — inte på den
saken.
— Det måste ni nog ändå göra.
— Men — hm — jag kan inte inse, varför
jag — hm — skulle göra det.
— I så fall blir saken en smula mera
komplicerad.
— Komplicerad? Varför det?
Och så satte de i gång debatten. Ralston
blev allt kyligare och hårdare, Chips alltmera
varm och passionerad, tills Ralston klippte av:
— Nå, mr Chipping, eftersom ni vill tvinga
mig att tala rent språk, så skall jag göra det.
På sista tiden har ni inte lagt manken till här.
Er undervisningsmetod är slapp och
gammaldags, ni är vårdslös i ert personliga
uppträdande och ni nonchalerar mina föreskrifter så
till den grad, att om det gällde en yngre
lärare, så skulle jag betrakta det som rent
subordinationsbrott. Det får inte ske, mr
Chipping, och det är uteslutande tack vare
stort överseende från min sida, som jag har
tolererat det så pass länge.
— Men .. ., började Chips i fullständig
förvirring — och så hade han ingenting annat
att göra än att ta ett ord här och var i denna
uppseendeväckande anklagelseakt: Vårdslös —
hm — påstod ni?
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
