Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADJÖ, MR CHIPS!
ölutkörare, ville Ralston pressa ihop dem, så
att de passade bara för folk med stadigt
bankkonto. Det hade aldrig någonsin varit så
många rika mäns barn vid Brookfield som
nu. Festen på ”Speech Day” verkade ju nästan
Ascot. Ralston träffade dessa täta knösar på
Londonklubbarna och tutade i dem, att
Brookfield skulle bli den finaste skolan i landet,
och då herrarna i fråga inte kunde köpa
inträdesbiljett för sina ungar till Eton eller
Harrow, så svalde de glupskt det utlagda
lockbetet. Somliga av dem voro förfärliga
personer — andra voro hyggliga nog.
Finansiärer, jobbare, pillertrillare. En av dem gav
sin son fem pund i veckopengar. Vulgärt —
skrytsamt — å, den där okultiverade
uppkom-lingsandan! . . . Och en gång hade Chips fått
en massa obehag därför att han skojat litet
med en- pojke Isaacstein om dennes namn
och härkomst. Pojken skvallrade hemma och
Chips fick ett argsint brev av Isaacstein
”pere”. Sårat och absolut utan humor eller
sinne för proportioner — så var det med
dem hela högen, de där nyrika ... Inget sinne
för proportioner. Och det var framför allt
resultatet av ett fint proportionssinne, då
Brookfield skulle lära ut lite mindre grekiska
och latin och kemi och fysik! ...
Allt delta rusade genom hans huvud i detta
oppositionens och indignationens ögonblick,
men han sade inte ett ord om det. Han
samlade bara ihop sin slitna kappa och med ett
”hm — hm” gick han några steg i rummet.
Han hade haft nog av argument. Vid dörren
vände han sig om och sade:
— Jag tänker inte — hm — dra mig
tillbaka och ni kan — hm — göra alldeles precis
vad ni vill!
Då Chips betraktade denna scen i det lugna
perspektiv, som ett kvartssekel ger, så kunde
han inte låta bli att tycka Lite synd om
Ralston. Det hade nämligen visat sig, att
Ralston varit absolut okunnig om vilka krafter
han hade emot sig. Chips hade för resten inte
heller uppfattat situationen rätt på den
punkten. Ingen av dem hade gjort klart för sig, hur
seg traditionen var i skolan och hur beredd
den var att försvara sig och sina försvarare.
Slumpen ville att en liten pojke, som skulle
knacka på hos rektorn, hade stannat utanför
dörren och hört hela samtalet. Det hade
upprört honom och han hade relaterat det för
sina vänner. Några av dessa berättade genast
hemma, vad som försiggått, och på kort tid
blev det sålunda allmänt bekant, att Ralston
hade förolämpat Chips och krävt, att han
skulle ta avsked. Det överraskande resultatet
blev, att Chips gjordes till föremål för en
spontan sympatiyttring, som var så våldsam,
att den överträffade hans djärvaste drömmar.
Till sin förvåning fann han, att Ralston var
alltigenom impopulär — han var fruktad och
respekterad men inte omtyckt — och nu steg
motviljan mot Ralston till den punkt, där den
besegrade rädslan och förintade respekten.
Det var tal om att arrangera någon stor
demonstration i skolan om Ralston fortsatte
att trakassera Chips. Många av de unga
lärarna, som medgåvo att Chips var hopplöst
omodern, slöto icke desto mindre upp
omkring honom, därför att de hatade Ralstons
slavdrivarmetoder och betraktade den gamle
veteranen som en karsk kämpe. Och då sir
John Rivers, styrelsens ordförande, en dag
besökte Brookfield, ignorerade han Ralston
och gick direkt fram till Chips.
— En hygglig karl, den där Rivers,
konstaterade Chips då han väl för tionde gången
berättade historien för mrs Wickett. Han var
inte just — hm — bästa grabben i klassen —
jag minns att han — hm — aldrig lärde sig
böja de latinska verben rätt. Och nu — hm —
ser jag i tidningen, att de har gjort honom —
hm — till baronet. Så går det — hm — så
går det!
Den där morgonen 1908 hade sir John tagit
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
