Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAMES HILTON
Chips under armen, och medan de gingo runt
den tomma cricketplanen hade han sagt:
— Hör nu, min käre Chips, jag har hört
att ni har haft ett litet helsike med Ralston.
Det var tråkigt att höra det — men jag vill
bara säga er, att styrelsen är helt och hållet
på er sida. Vi tycker inte alls om den där
karlen. Han är duktig, gubevars, men, ser ni,
han är för duktig. Han stoltserar över att han
fördubblat skolans fonder genom
aktiespekulationer — det är kanske sant, men sånt
folk får man allt se upp med. Om han ännu
en gång försöker sätta sig på näsan på er, så
be honom då artigt men bestämt dra åt
helvete. Styrelsen vill inte alls att ni skall sluta.
Gubbarna där uppe vet, att Brookfield inte
blir detsamma utan er. Det är vår bestämda
uppfattning. Ni kan stanna här tills ni blir
hundra år, om ni vill — det hoppas vi för
resten, att ni gör!
När Rivers hunnit så långt föll Chips
alldeles ihop — det gjorde han för resten även
efteråt, då han berättade historien.
XII.
Chips stannade alltså vid Brookfield och
hade så litet som möjligt att göra med
Ralston. 1911 tog denne avsked för att
tillträda rektoratet vid en större skola. Till
efterträdare fick han Chatteris, som Chips tyckte
bra om — han var till och med yngre än
Ralston — bara trettiofyra år. Han ansågs
högt begåvad — i varje fall var han modern
(graduerad vid Cambridge som naturvetare
med högsta betyg), dessutom var han trevlig
och hade ett sympatiskt sätt. Då han insåg,
att Chips nu en gång var en institution vid
Brookfield, så godtog han situationen klokt
och älskvärt.
1912 fick Chips bronchitis och var tvungen
att ta tjänstledighet för nästan hela
vinterterminen. Detta gjorde att han beslöt sig för
att sluta påföljande sommar, då han skulle
fylla sextiofem. Nå ja, han hade ju åldern
inne och Ralstons uppriktiga ord hade nog
ändå gjort någon effekt. Han ansåg, att det
inte var alldeles juste att stanna kvar, när
han inte längre kunde sköta sitt arbete
perfekt. För övrigt skulle han inte dra sig helt
och hållet tillbaka. Han skulle inackordera
sig på andra sidan vägen, hos den utmärkta
mrs Wickett, som varit anställd vid skolans
linneförråd. Han kunde alltså besöka skolan
när helst han önskade och alltså på sätt och
vis alltjämt tillhöra den.
På avslutningsmiddagen i juli 1913
mottog Chips skolans hyllning och höll ett tal.
Det var inte något långt tal men det var fullt
av lustigheter och det blev väl dubbelt så
långt genom alla skrattsalvor, som avbröto
det. Där fanns åtskilliga latinska citat i det
och äv.en en hänvändelse till skolans högsta
ordningsman, som förklarades ha gjort sig
skyldig till överdrift, då han talade om Chips’
insatser vid Brookfield:
— Men så ligger också — hm —
överdrifterna i släkten. Jag — hm — kommer
ihåg, att jag en gång fick lov att klå hans
pappa för det. (Skratt.) Jag gav honom —
hm — c på ett latinskt tema och han — hm —
överdrev c till a — hm — hm.
Skrattet ville aldrig ta slut och jublet hade
ingen ände. Å, vad det där var typiskt för
Chips!
Och så nämnde han att han varit fyrtiotvå
år vid Brookfield och att han känt sig mycket
lycklig där:
— Ja, det har varit mitt liv det! sade han
enkelt. O mihi præteritos referat si Jupiter
annos .. . Hm — jag behöver naturligtvis inte
översätta . . . (Återigen skrattade man.) Jag
kommer ihåg många förändringar. Jag minns
— hm — den första bicykeln. Jag kommer
ihåg den tiden, då det inte fanns gas eller
elektriskt ljus och då här var anställd en,
som kallades för lamppojke — han hade
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
