Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADJÖ, MR CHIPS!
ingenting annat att göra än att sköta och
tända alla lampor i skolan. Jag minns ett år,
då det var fruset här sju veckor under
vinterterminen — vi kunde inte ha vanliga
idrotts-övningar, men hela skolan lärde sig åka
skridsko på mossarna. Det var åttiåtta eller så
omkring, tror jag. Jag minns när två tredjedelar
av pojkarna låg i mässling och då hela aulan
var förvandlad till sjukhussal. Jag kommer
ihåg det stora bålet vi hade då Mafeking
undsatts. Det stod för nära paviljongen, så
vi var tvungna att skicka efter brandkåren för
att få det släckt. Och brandsoldaterna hade
haft sin egen lilla firning och åtskilliga av
dem befann sig i — hm — ett mycket
beklagansvärt tillstånd. (Skratt.) Jag kommer ihåg
mrs Brool, vars fotografi ännu hänger nere
hos sockerbagarn — hon tjänade här tills hon
fick ärva en del pengar efter en farbror i
Australien. Ja, jag kommer kort sagt ihåg så
mycket, att jag ibland tycker att jag borde
skriva en bok. Nå, vad skall jag kalla den
då? ”Rotting och renskrivning” till exempel?
(Hurrarop och skratt. Det var ett av Chips’
allra bästa infall, tyckte man.) Ja, ja, en dag
kommer jag kanske att skriva den. Men det är
kanske bättre att jag berättar muntligen. Ja,
jag minns — ja — jag minns — men framför
allt kommer jag ihåg alla era ansikten. Dem
glömmer jag aldrig. Här inne har jag
tusentals ansikten — pojkansikten. Om ni någon
gång kommer och hälsar på mig under årens
lopp — och det hoppas jag verkligen att ni
alla vill göra — så skall jag försöka minnas
de där gamla ansiktena, men det kan ju hända
att det inte alltid lyckas — och så när vi
träffas någonstans och jag inte känner igen
er, så kan ni säga till er själva: ”Gubbstrutten
har glömt mig.” (Skratt.) Men jag kommer
ihåg er — som ni är nu. Så är det. I mina
ögon blir ni aldrig riktigt vuxna. Aldrig i
livet. Det händer till exempel att då någon
talar om vår vördade styrelses vördade
ord
förande, så tänker jag för mig själv: ”Ähå —
det är en liten lustig grabb som har
uppstående hår — men inte en aning om
skillnaden mellan gerundium och gerundivum.”
(Skrattsalvor.) Nej — jag kan inte — hm —
hålla på så här hela natten. Tänk på mig
någon enda gång och var viss om att jag
tänker på er. Hæc olim meminisse juvabit —
det där behöver jag väl inte heller översätta?
(Rop och skratt och oupphörliga hurran.)
Augusti 1913. Chips reste till Wiesbaden
för att sköta sig och bodde där hos en kollega,
den tyske läraren vid Brookfield, herr Staefel,
som han var god vän med. Staefel var trettio
år yngre än han, men de två passade utmärkt
för varann. När terminen började i september
reste Chips hem och slog sig ned hos mrs
Wickett. Han kände sig betydligt starkare och
kryare efter ferierna och ångrade nästan att
han tagit avsked. Åtskilligt att göra hade han
ändå. Han bjöd alla nya pojkar på te. Han
bevistade alla viktigare matcher på
Brook-fields planer. En gång i terminen åt han
middag med rektorn och en gång med lärarna.
Han började göra förarbeten till en ny
upplaga av ”Brookfields ordbok”. Han åtog sig
ordförandeskapet i de gamla
Brookfieldpoj-karnas klubb och reste till dess middagar i
London. Då och då skrev han artiklar,
fullproppade med lustigheter och latinska citat,
i skolans tidning. Han läste Times mycket
grundligt varje morgon och började
konsumera detektivromaner — han hade varit
intresserad av den sortens lektyr, alltsedan
Sher-lock Holmes framträdde. Ja, han hade mycket
att göra och han var på det hela taget lycklig.
Han var med också på avslutningsmiddagen
1914. Där pratades åtskilligt om krig —
inbördeskrig på Irland och konflikt mellan
Österrike och Serbien. Herr Staefel, som skulle
resa hem till Tyskland påföljande dag,
anförtrodde Chips att han ansåg, att den där
Balkanhistorien skulle rinna ut i sanden.
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
