Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAMES HILTON
XIII.
Krigsåren.
Den första bestörtningen och sedan den
första optimismen. Slaget vid Marne, den
ryska ångvälten, Kitchener.
Då Chips tillfrågades om sin mening,
medan han åsåg terminens första
fotbollsmatch, gav han ett lekfullt svar. Liksom
tusentals andra hade han den gången hopplöst
orätt, men i olikhet med tusentals andra
fördolde han inte faktum efteråt:
— Vi har säkert — hm — klarat det
hela — hm — till jul. Tyskarna är egentligen
redan slagna. Men varför vill du veta det?
Tänker du ta — hm — värvning, Forrester?
Det var skämt — ty Forrester var den
minsta nya pojke, som Brookfield någonsin
sett — han mätte cirka fyra fot över de
smutsiga fotbollskängorna. (Efteråt kunde
skämtet förefalla malplacerat — ty han blev
nedskjuten som flygare ovanför Cambrai år
1918.) Men man kunde ju inte veta vad som
väntade. Det var sensationellt på tragiskt vis,
då den första gamla Brookfieldpojken
stupade — det hände i september. När Chips
fick underrättelsen, gjorde han den
reflexionen, att för hundra år sedan slogos pojkar
från skolan mot fransmännen. Egendomligt
för resten att en generations offer skulle i ett
slag stryka ut alla andra generationers! Han
försökte klargöra detta för skolhemmets
ordningsman, Blades, men denne, som var
ader-ton år och redan låg i militärträning,
skrattade bara. Vad i all världen hade de där
gamla ledsamma historierna att göra med
detta? Det var förstås bara en av Chips’
tokiga idéer.
1915. Arméerna fastskruvade i järngrepp
från havet ända ned till Schweiz.
Dardanel-lerna. Gallipoli. Militära övningsläger
alldeles inpå Brookfield. Soldater tränade på
skolans idrottsplaner. Brookfields 0. T. C.
utvecklades snabbt. Många av de yngre lärarna
i fält eller klädda i uniform under lektionerna.
Varje söndagskväll läste Chatteris efter
gudstjänsten i kapellet upp namnen på stupade
före detta elever tillika med korta biografier.
Det var gripande, men Chips, som satt i sin
bänk under läktaren, tänkte: ”Det där är bara
namn för honom — han ser inte deras
ansikten som jag gör . . .”
1916. Slaget vid Somme. Tjugutre namn
den söndagskvällen.
Mot slutet av denna katastrofernas juli kom
Chatteris en eftermiddag på besök till Chips.
Han var utarbetad och tröttkörd och såg
dålig ut.
— Uppriktigt sagt, Chipping, så har jag
det inte så lätt. Jag är bara trettinio år och
ogift, och det finns nog åtskilliga som anser
sig veta, vad jag bör göra. Nu har jag
visserligen socker och skulle inte kunna göra den
ringaste nytta i fält, men jag kan ju inte precis
sätta upp ett läkarbetyg på min dörr.
Chips hade ingen aning om detta — det
upprörde honom, ty han tyckte om Chatteris.
Denne fortsatte:
— Du vet hur det är — Ralston tog bara
unga lärare, alla mycket bra för resten —
men nu har ju de flesta av dem gått ut och
vikarierna är ju rena eländet. Pojkarna hällde
bläck innanför kragen på en krake
häromkvällen vid överläsningen — och han betedde
sig fullkomligt hysteriskt. Jag måste själv
hålla lektioner och sköta överläsningen i
stället för sådana där stackare, jag måste
arbeta till midnatt varje natt och känner mig
urlakad som en trasa. Det här går inte mycket
längre. Om förhållandena inte blir bättre
nästa termin, så faller jag alldeles ihop.
— Jag tycker verkligen synd om dig, sade
Chips.
— Ja, jag hoppades det. Och nu kan jag
rycka fram med mitt egentliga ärende. Hur
skulle det vara om du, ifall du har lust, kom
tillbaka till skolan ett tag? Du verkar ju så
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
