Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADJÖ, MR CHIPS!
kry som helst och så är du hemma i varje
vinkel och vrå där borta. Jag menar inte att
du skall ta på dig något hårt arbete — du
behöver överhuvudtaget inte alls ligga i —
du skulle ta ett handtag här och ett där
alldeles efter behag. Jag är övertygad om att du
kommer att prestera ett utomordentligt
skolarbete, men det är egentligen inte för den
sakens skull jag så gräsligt gärna vill ha dig
tillbaka — det är annan hjälp jag framför
allt behöver — jag vill helt enkelt att du skall
höra dit. Ingen lärare har någonsin varit och
är lika populär som du — och du kan bättre
än någon annan hjälpa till att hålla ihop det
hela, ifall det hotar att braka sönder. Den
risken finns — det vill jag säga dig . ..
Chips svarade andlöst och med hjärtat fyllt
av heligt jubel:
— Ja, det skall jag göra ...
XIV.
Han behöll sitt rum hos mrs Wickett, och
där bodde han. Men varje morgon klockan
halv elva tog han på sig ytterrock och
halsduk och traskade över vägen till skolan. Han
kände sig pigg, och skolarbetet var inte så
värst krävande. Varje vecka gav han några
lektioner i latin och i de romerska
antikvi-teterna — de gamla lektionerna och även det
gamla uttalet. Skämtet om ”Lex Canuleia”
lanserades åter — nu fanns där en ny
generation, som inte hade hört det, och han kände
sig synnerligen trakterad av den lycka det
gjorde. Det var inte utan att han jämförde
sig med en cirkusartist som återvänder till
arenan efter den allra sista tack- och
avskeds-föreställningen.
Alla tyckte att det var underbart, att han
kunde lära sig pojkarnas namn och utseende
så fort. De visste ju inte att han hela tiden
hållit kontakt med skolan från andra sidan
vägen.
Hans ”come-back” var obestridligen en stoi
succé. På sitt underfundiga sätt kunde han
klara av vissa svårigheter, och det var alla
medvetna om. För första gången i sitt liv
kände han att han var oumbärlig — och
oumbärlig för det, som låg honom närmast
om hjärtat. Ingen känsla i världen var
väsentligare än den — och nu var den hans.
Han hittade på nya lustigheter — om
O. T. C. (skolans militärtjänst), om
matransoneringen och om de slags jalusier, som man
skulle anbringa i fönstren vid
luftbombardemang. På måndagsmatsedeln förekom ibland
en slags mystisk risrätt, som Chips kallade
för ”abhorrendum” — mat som bör avskys.
Namnet kom i omlopp — har ni hört Chips’
sista?
Chatteris blev sjuk på vintern 1917 och för
andra gången i sitt liv utsågs Chips till
tillförordnad rektor vid Brookfield. I april dog
Chatteris och styrelsen frågade Chips om han
ville stå kvar ”tills vidare”. Han accepterade
under förutsättning att styrelsen inte officiellt
tillkännagav förordnandet. Inför denna sista
ära, som nu var inom räckhåll, ryggade han
tillbaka då han visste med sig att han inte
var den vuxen i alla hänseenden. Till Rivers
sade han:
— Ja, ni förstår att jag inte precis är någon
ung man, och jag vill inte att folk skall —
hm — vänta sig några vidare prestationer av
mig. Jag är ungefär som alla de där nya
överstarna och majorerna — ett
krigstids-surrogat helt enkelt. Man har tjänat sig
upp — det är alltihop det.
1917—1918. Chips överlevde de åren. Han
satt varje morgon på rektorsexpeditionen och
handlade ärenden och bemötte klagomål och
biföll ansökningar. Som en på området föga
erfaren man hade han ett behagligt och
älskvärt självförtroende. Nu gällde det framför
allt att ha sinne för proportioner. Många i
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
