Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAMES H ILTON
världen förlorade det sinnet — här hade det
eller borde ha en fristad.
På söndagskvällarna var det hans uppgift
att läsa upp den tragiska listan i kapellet, och
ibland märktes det granneligen att rörelsen
blev honom övermäktig. Varför inte för
resten, sade skolan, han är ju en gammal
man — man skulle inte ha förlåtit någon
annan denna svaghet.
En dag fick han ett brev från vänner i
Schweiz — det var censurerat på åtskilliga
ställen men förmedlade dock en viktig nyhet.
Påföljande söndagskväll gjorde han en kort
paus, sedan han läst upp namn och korta data
för stupade Brookfieldpojkar, och så tilläde
han:
— De få här närvarande, som var här före
kriget, kommer säkert ihåg Max Staefel, den
tyske läraren. Han var hemma i Tyskland, då
kriget bröt ut. Han var omtyckt här och
skaffade sig många vänner. De som kände
honom erfar säkert med sorg, att han stupade
förra veckan på västfronten.
Han var en smula blek, då han satte sig
efteråt, och han var klart medveten om att han
gjort något ovanligt. Han hade inte tagit
någon till råds i förväg — ingen annan kunde
alltså bli blamerad. Utanför kapellet fick han
händelsevis höra ett resonemang:
• — ”På västfronten”, sa Chips! Mena han,
att han slogs på tyskarnas sida?
— Jag antar det.
— Då var det väl konstigt att tala om
killen tillsammans med de andra. Han var ju
i alla fall en fiende.
— Det är ju bara ett av Chips’ påhitt,
förstår du. Han har ju fortfarande såna där
idéer.
Chips var inte precis ledsen över den
anmärkningen, då han efteråt satt och
funderade i sitt rum. Ja, han hade fortfarande
såna där idéer — om vidsynthet och
generositet — som började bli så ytterligt
säll
synta i en förhäxad värld. Och han tänkte:
”Brookfield kommer att överta dem — och
jag är den ende, som kan ge sådant i arv.”
En gång, då man frågade honom om vad
han tyckte om bajonettfäktningen, som övades
invid cricketpaviljongen, svarade han med
sina så ofta och så ivrigt härmade tonfall:
— Jag tycker nog — hm — att det är ett
mycket vulgärt sätt att — hm — ta livet av
folk.
Formuleringen gjorde mycken lycka, där
den löpte från mun till mun. Tänk att Chips
hade sagt åt någon guldtupp från höga
ledningen att bajonettfäktning var vulgärt! Det
var ju Chips upp i dagen! Och de tillämpade
på honom ett adjektiv, som just då kommit
i farten — han var ”förkrigisk”.
XV.
Och så en kväll med klart månsken, då
Chips läste latin med fjärde nedre, kom
signalen att ett luftanfall väntades. Skjutningeh
började nästan omedelbart och som åtskilliga
bomber kreverade alldeles utanför, tyckte
Chips att det var lika klokt att de stannade
där de voro, nämligen i skolans bottenvåning.
Huset var ordentligt byggt och ett bättre
skyddsrum stod inte att uppbringa i
Brookfield — skulle det bli en fullträff, så voro de
för resten sålda, var de än befunno sig.
Chips fortsatte alltså med sitt latin, men
var tvungen att tala litet högre i det ekande
dånet från kanonerna och det ilskna vinandet
från luftvärnsgranaterna. Några av pojkarna
blevo oroliga och få av dem förmådde vara
uppmärksamma. Han sade vänligt:
— Det kan kanske förefalla dig, min käre
Robertson — just i detta världshistoriens
speciella moment — hm — som om Cesars
äventyr i Gallien för så där tvåtusen år sedan
— är — hm — av tämligen underordnad
betydelse och att — hm — böjningen av
verbet ”tollo” är — hm — av ännu mindre
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
