Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADJÖ, MR CHIPS!
vikt. Men tro mig — hm — min käre
Robert-son — så är icke fallet. Just då ljöd en
särskilt kraftig detonation — helt nära. Ser
du — hm — man kan inte döma sakers
betydelse — hm — efter det oljud de gör.
Nej då, långtifrån. Någon fnissade till. Saker,
som har — hm — betytt en del under några
tusen år, blir inte utrökta därför att någon
stinkpetter hittar på något nytt rackartyg i
sitt laboratorium. Nu skrattade man nervöst
lite här och var, ty Burrow, den bleke, torre
och kroppsligen osunde kemiläraren, kallades
gemenligen ”Stinkpetter”. Nu kom en ny
explosion, ändå närmare. Låt oss nu återgå —
till arbetet! Om det är på det viset, att vi
snart kommer att bli — hm, avbrutna, så kan
det måhända vara skäl att vi sysslar med
något — synnerligen aktuellt. Är det någon,
som vill försöka översätta?
Maynard, en liten knubbig friskus, utrustad
med en god portion fräckhet, anmälde sig:
— Får jag, sir?
— Var så god! Då slår vi upp sidan 40
och börjar med sista raden!
Explosionerna voro nu bedövande — hela
huset skakade som om det lyftes av sina
grundvalar. Maynard hittade sidan efter en
stunds sökande, och så började han med gäll
röst:
— Genus hoc erat pugnæ — detta var det
slags strid — quo se Germani exercuerant —
som tyskarna ägnade sig åt... Nej men, sir —
det är ju bussigt — det är verkligen skojigt —
det här är en av edra allra bästa . . .
Hela klassen skrattade och Chips
kommenterade :
— Nåväl — hm — där ser ni nu, att de
döda språken — hm — ibland kan få nytt
liv!
Efteråt fingo de höra, att fem bomber hade
kreverat i och utanför Brookfield och en av
dem alldeles intill skolområdet. Nio personer
hade dödats.
Historien berättades om och om igen och
blev så småningom förskönad:
— Där stod gubben och rörde inte en min.
Han hittade till och med ett citat som stämde
på allt det där oväsendet. Någonting i Cesar
om hur tyskarna slogs. Det kunde man väl
inte tänka sig att det fanns något så läskigt
i Cesar, vad? Och som Chips skrattade sen —
du vet hur han bär sig åt då — tårarna rinner
ju ner i nyllet på’n — jag har aldrig sett en
skratta så länge .. .
Ja, han var osannolik.
Som han nu var — med sin gamla, ‘slitna
kappa, sin en smula snubblande gång, sin
vänliga blick, som plirade över de stålbågade
glasögonen, och sina gammalmodiga
lustigheter, ville Brookfield inte ha en atom i
honom annorlunda.
Den 11 november 1918.
Nyheten spreds på morgonen -—
lektionerna inställdes för hela dagen och
köks-personalen fick i uppdrag att laga en så
festlig middag man någonsin kunde,
åstadkomma inom ransoneringens gränser.
Pojkarna jublade och hurrade och sjöngo i
matsalen och ställde i glädjen till med slagsmål.
När Chips gjorde sin entré mitt i tumultet,
blev det ögonblickligen tyst, och så brusade
leveropen omkring honom i våg på våg —
alla sågo på honom med glittrande ögon,
som om han var en segerns symbol. Han gick
fram till estraden och tycktes vilja tala, man
hyssjade, tills det blev alldeles tyst — men
efter en stund skakade han bara på huvudet,
smålog och gick sin väg.
Dagen hade varit fuktig och dimmig — och
han förkylde sig under promenaden över
gården till matsalen. Dagen därpå låg han till
sängs i bronchitis och så förblev han
sängliggande över jul. Men redan på kvällen den
11 november hade han efter besöket i
matsalen skickat in sin avskedsansökan.
När skolan började efter julferierna var
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
