Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAMES HILTON
han inte längre lärare. På hans egen begäran
blev det ingen ny avskedshyllning, han
skakade bara hand med sin efterträdare, och så
ströks hans namn ut i lärarmatrikeln. Det var
slut med hans ”tills vidare”.
XVI.
Och nu, femton år efteråt, kunde han se
tillbaka på det hela med ett upphöjt lugn. Han
var inte sjuk — men kände sig litet trött
ibland och led något av astma under
vintermånaderna. Han ville inte resa utomlands —
han hade försökt det en gång men råkat
komma till Rivieran under en av dessa
köldperioder, som man omsorgsfullt undviker att
göra reklam för.
— Jag föredrar — hm — att förkyla
mig — hm — i mitt eget land, brukade han
säga efter den betan.
Han måste vara litet försiktig, när vinden
låg på från väster, men höstarna och vintrarna
tyckte han egentligen inte illa om — man
hade eld i spiseln och böcker och så sommarn
att sè fram mot. Bäst trivdes han naturligtvis
med sin värld om somrarna — då var vädret
skönt och då kommo de före detta pojkarna
ständigt på besök. Varje lördagseftermiddag
var det alltid någon, som bilade upp och
ringde på hans dörr. Om de kommo för
många på en gång, blev han ju litet trött —
men det gjorde detsamma — han kunde ju
vila sig efteråt. Deras besök gladde honom
mer än något annat av det han ännu hade att
glädja sig åt:
— Jaha, Gregson — hm — jag minns, att
du — hm — alltid kom för sent. Den vanan —
hm — kommer du väl att bibehålla — hm —
när det gäller att bli gammal — hm — precis
som jag?
Och när han sedan satt där ensam och mrs
Wickett kom in för att duka av:
— Unge Gregson har varit här, mrs Wickett
— hm — ni minns väl honom? En stor, grov
pojke med glasögon. Han kom alltid för sent.
Nu har han fått något jobb i — hm —
Nationernas förbund — men där kommer
förmodligen hans — hm — senfärdighet inte att
märkas.
Och ibland, då skolklockan ringde till
upprop, brukade han gå fram till fönstret och
se hur på andra sidan vägen och skolans
staket pojkarna slunko in genom porten en
efter en. Nya tider, nya namn — men de
gamla funnos alltid kvar ... Jefferson,
Jen-nings, Jolyon, Jupp, Kingsley Primus,
Kings-ley Secundus, Kingsley Tertius, Kingston —
var är ni alla, vart har ni tagit vägen ...?
Jag får väl lite te före överläsningen, snälla
mrs Wickett?
Decenniet efter kriget svepte förbi med alla
sina förändringar och oformligheter. Chips
genomlevde det under stegrat missnöje över
förhållandena ute i världen. Ruhr, Kanak,
Korfu — herregud, nog fanns det mycket att
oroa sig för! Men nära inpå honom, i
Brookfield och — i vidare mening — i England,
fanns det åtskilligt som tjusade honom,
därför att det var gammalt — och hade överlevt
alla kriser. Mer och mer började han betrakta
den övriga världen som ett enda måttlöst
krångel, för vilket England offrat nog, om
inte för mycket. Men Brookfield var han nöjd
med. Det vilade på grundvalar som tålt vid
all tidens och förändringens och krigets
belastning. I denna djupare mening var det
egentligen konstigt hur litet det hade förändrats.
Pojkarna voro hövligare, pennalismen
existerade överhuvud inte längre, men man svor
och fuskade mera. Förhållandet mellan lärare
och pojkar hade blivit naturligare och
vänskapligare — de förra voro mindre viktiga,
de senare mindre inställsamma. En av de nya
lärarna, som kom direkt från Oxford, lät till
och med pojkarna i sjätte klassen kalla honom
vid förnamn. Det tyckte nu inte Chips om —
han var en aning chockerad:
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
