Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADJÖ, MR CHIPS!
— Då kunde han väl — hm — lika gärna
signera terminsbetygen med — hm — ”med
största högaktning din” etcetera eller hur?
Under storstrejken 1926 fingo
Brookfield-pojkarna hjälpa till vid
livsmedelstranspor-terna. När det hela var över, kände Chips sig
mera upprörd än han varit någon gång sedan
kriget. Det hade hänt någonting, vars innersta
mening man nu tvingades räkna med — men
en sak stod klar: England hade i alla fall
kommit på rätsidan igen. Och när en
amerikan på ”Speech Day” detta år gjorde väsen
av de väldiga summor, som strejken kostat
landet, sade Chips:
— Ja, men reklam — hin — kostar väl
alltid pengar?
— Reklam?
— Ja, var det kanske inte reklam — och
ypperlig reklam för resten? En hel vecka —
hm — och inte ett liv spillt — hm — inte ett
skott avlossat! Ert land skulle ha utgjutit.—
hm — åtskilligt mera blod — om det bara —
hm — stängt en lönnkrog!
Skratt — skratt — vart han kom och vad
han sade, så skrattade man. Han hade rykte
om sig att vara en stor skämtare, och man
beredde sig alltid på att han skulle säga
lustigheter. Då han reste sig för att tala på
någon sammankomst eller bara böjde sig
fram för att säga något vid ett middagsbord,
så inställde sig folk på att ha roligt. De
lyssnade förväntansfullt och det var inte svårt att
göra dem till viljes. Ibland skrattade de innan
poängen levererats:
— Du må tro att Chips var i form! sade de
efteråt. Det är alldeles märkvärdigt, vad han
alltid kan se det humoristiska i tillvaron . . .
Efter 1929 lämnade Chips inte Brookfield —
inte ens för de gamla pojkarnas middagar i
London. Han var rädd att förkyla sig och
han orkade inte vara uppe på kvällarna. Då
vädret var vackert, brukade han emellertid
ibland gå över till skolan, och hans gästfrihet
var densamma som förr. Hans
själsförmögen-heter voro oförminskade och han hade inga
bekymmer av något slag. Inkomsterna räckte
mer än väl till, hans lilla kapital bestod av
guldkantade papper, som inte berördes av
depressionen. Han gav bort åtskilliga
slantar — åt människor som kommo till honom
med sitt elände, åt allehanda skolfonder och
åt stiftelsen i Eastend. 1930 skrev han sitt
testamente. Med undantag av vissa legat till
stiftelsen och till mrs Wickett lämnade han
sin förmögenhet till skolan för beredande av
en friplats.
1931. .. 1932...
— Vad tror ni egentligen om Hoover, sir?
— Tror ni att vi någonsin kommer att ta
tillbaka guldfoten?
— Vad har du för mening om situationen
egentligen? Tycker du att det ljusnar?
— När skall tiderna äntligen bli bättre,
Chips, du som sett och vet så mycket?
Alla ställde frågor till honom, som om han
varit en kombination av profet och
encyklo-pedi — eller bara för att de ville ha sina
bekymmer turnerade med en lustighet. Han
kunde svara:
— Ja, käre Henderson, när jag var —
hm — ändå yngre än jag är nu — så fanns
det en prisse, som — hm — lovade folk att de
skulle få nio pence i stället för fyra. Jag tror
nu inte precis, att — hm — någon enda
själ — hm — fick det, men det förefaller,
som om de, som nu — hm — har makten, på
ett utmärkt sätt — hm — klarat problemet att
ge — hm — fyra pence i stället för nio.
Skratt.
Ibland, när han dök upp i skolan, hände
det att tilltagsna pojkar frågade honom om
ett och annat, huvudsakligen för att kunna
berätta Chips’ ”sista”.
— Förlåt, sir, men vad tror ni om
femårsplanen?
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
