Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAMES HILTON
— Sir, tror ni att tyskarna kastar sig in
i ett nytt krig?
— Sir, har ni varit på den nya bion här?
Jag var där med pappa och mamma
häromdagen. Den är faktiskt storslagen för en så
här liten plats. Tänk att de har en Wurlitzer!
— Vad i all världen är — hm — en
Wurlitzer?
— Det är en orgel, sir — en bioorgel.
— Herregud ... Jag har sett namnet på
planken här, men jag ha.r alltid trott att
det — hm — var ett nytt slags — hm —
korv.. .
Skratt. . .
— Det finns en ny Chips, grabbar, en
läskigt fin en. Jag snacka med gubben om
den nya bion och . ..
XVII.
Han satt i sitt rum hos mrs Wickett en
novembereftermiddag 1933. Det var kallt och
dimmigt och han tordes inte gå ut. Han hade
inte känt sig riktigt kry sedan
vapenstille-ståndsdagen — han inbillade sig att han
fått en lätt förkylning under gudstjänsten i
kapellet. På morgonen hade Merivale varit
hos honom på sitt lilla vanliga
varannan-veckasbesök.
— Inget fel kan jag förstå? Finfint
förstås! Det är klokt att du håller dig inne i det
här vädret — flunsan är i farten värre. Jag
skulle verkligen vilja flytta in i ditt liv för
några dar.
Hans liv — ett sådant liv det hade varit!
Hela dess krönika rullades upp för honom
där han efteråt satt vid elden. Allt det han sett
och gjort; Cambridge på sextiotalet — Great
Gable en augustimorgon — och Brookfield
i alla epoker och under alla årstider åren
igenom. Och så, för den delen, allt han aldrig
gjort och aldrig skulle göra nu, när det var
för sent — han hade till exempel aldrig flugit
och han hade aldrig varit på en talfilm. Han
var alltså både mera och mindre erfaren än
skolans yngsta pojke — och detta, denna
ålderdomens och ungdomens paradox, var det,
som världen kallade utveckling.
Mrs Wickett hade gått ut för att hälsa på
släktingar i trakten, hon hade dukat teet
på bordet med smör och bröd och extra
koppar, om det skulle komma någon. Men en
sån här kväll kunde man inte gärna hoppas
på någon visit — han skulle sitta ensam
medan dimman tätnade utanför.
Men nej. En kvart före fyra ringde det på
dörren, och då Chips gick ut för att öppna —
vilket han inte brukade göra — så stod där
en liten pojke med Brookfieldmössa och med
en ängsligt blyg min.
— Förlåt, sir, började han, men bor inte
mr Chips här?
— Hm — stig på du! svarade Chips. Och
när de kommit in i rummet fortsatte han: Det
är — hm — jag, det. Vad kan jag stå —
hm — till tjänst med?
— De sa — att ni bett mig komma hit, sir!
Chips log. Det var ett gammalt skämt —
ett gammalt sätt att lura nya pojkar, och han,
som skojat med så många i sina dar, skulle
sannerligen inte ta humör. Det roade honom
att låta deras lilla lustighet glida över i en
annan — å nej, ännu var inte gubben bakom
flötet. Varför han sade med spelande ögon:
— Alldeles rätt, min gosse! Jag ville bara
bjuda dig på te. Vill du sitta ner — här
framme vid spiseln? Hm — jag tror inte jag
träffat dig förut? Hur kan det komma sig?
— Jag har just kommit ut från sjukhuset,
sir — jag har legat där hela termin i
mässling.
-— Nå, det förklarar saken.
Chips började med den rituella blandningen
av olika tesorter, och lyckligtvis hade han en
bit kanderad valnötstårta i skänken. Han fick
veta, att pojken hette Linford, att han bodde
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
