Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADJÖ, MR CHIPS!
i Shropshire och att han var den första i
släkten som skickats till Brookfield.
— Ja, min käre — hm — Linford — du
kommer säkert att trivas här i Brookfield —
när du blivit varm i kläderna. Det är inte alls
en sådan — hm — fasansfull plats, som du
inbillar dig. Det är litet obehagligt ännu —
hm — eller hur? Det var det också för mig —
hm — i början. Men det var — hm — en
stund sedan. För sextitre år sen — hm — för
att vara exakt. När jag första gången —
hm — kom in i aulan och — hm — såg alla
dessa pojkar, så blev jag faktiskt — ja, det
är sant — alldeles stel av skräck. Ja, så —
hm — rädd har jag inte varit i hela mitt liv.
Inte ens när — hm — tyskarna bombarderade
oss under kriget. Men det — hm — varade
inte länge — ja, skräcken menar jag. Jag
lärde mig — hm — att känna mig hemma
här.
— Var det många andra nya pojkar den
gången, sir? frågade Linford skyggt.
— Vad? ? ?... Nej, för sjutton, jag var inte
alls någon pojke — jag var stora karln — en
ung man på tjugutvå vårar! Och nästa gång
du är med, då en ny lärare för första gången
sköter överläsningen i aulan — så — hm —
tänker du kanske på, hur det måste kännas?
— Men om ni var tjugutvå år då, sir . . .
— Så?
— Måste ni vara väldigt gammal nu, sir!
Chips skrattade gott en stund. Det här var
lyckat.
— Ja, hm — jag är nog inte — hm —
någon duvunge precis.
Han log invärtes ännu en stund.
Sedan talade de om andra saker — om
Shropshire — om skolan — och om
skolför-hållanden i allmänhet — och om de sista
nyheterna i tidningarna.
— Du växer upp i en underlig värld,
Linford. Det kan ju hända, att — hm — de värsta
underligheterna gått över, när du är färdig.
Låt oss — hm — hoppas det åtminstone . . .
Jaha .. . Och efter en blick på klockan tog
han till den vanliga formuleringen: Nu måste
du — hm — tyvärr gå . . .
De togo varann i hand där ute.
— Adjö, min gosse!
Och svaret kom i gäll diskant:
— Adjö, mr Chips! .. .
Chips satt åter vid elden med de där orden
ekande i alla minnenas korridorer: ”Adjö,
mr Chips! ...” Det var en gammal lustighet
att inbilla nya pojkar, att hans namn var
Chips — ett traditionellt skämt. Vad brydde
han sig om det? ”Adjö, mr Chips! . . .” Han
kom ihåg, att kvällen före deras bröllop hade
Kathie också använt den förkortningen, då
hon i all vänlighet skojade med honom om
hans högtidlighet på den tiden. Han tänkte:
”Sannerligen någon kan anse mig högtidlig
numera” . . .
Och plötsligt började tårarna rinna utför
kinderna — det var en gammal mans
svaghet, fånig kanske, men han kunde inte hjälpa
det. Han kände sig mycket trött — att prata
så här med Linford hade tydligen uttömt hans
krafter. Men han var glad att han fick träffa
honom. En rar pojke. Han skulle nog klara
sig bra.
Genom den dimtyngda luften nådde honom
ljudet från klockan, som ringde till
kvälls-upprop, darrande och dämpat. Chips såg mot
fönstret, som grånade i skymningen — det var
tydligen tid att tända. Men då han skulle
börja röra på sig, märkte han, att det kunde
han inte; han var alldeles för trött — och för
resten — det gjorde detsamma. Han lutade
sig tillbaka i stolen. Ingen duvunge — nej,
det var nog sant. Och det här med Linford
hade varit roligt. Att få lura de där gökarna
som lurat pojken! Adjö, mr Chips! — det
var underligt att han skulle säga just det . . .
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
