Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Hilton: Adjö, mr Chips! översatt från engelskan av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAMES HILTON
XVIII.
När han vaknade — det föreföll honom i
varje fall som om han sovit — fann han att
han låg till sängs, och där stod Merivale
lutad över honom med ett leende på läpparna:
— Så där ja, din gamle skojare — hur
känns det? Du höll ju på att skrämma slag
på oss!
Det blev tyst ett tag, och så mumlade Chips
med en röst, vars tunnhet förvånade honom
själv:
— Vad är det — hm — som har hänt?
— Inte annat än att du svimmade helt
enkelt. Till all lycka kom mrs Wickett in
och hittade dig. Men nu är det inget fel på
dig. Ta det lugnt bara! Somna om, ifall du
har lust!
Han tyckte att det var en utmärkt idé. Han
kände sig så svag, att han inte ens funderade
över detaljerna i den här historien — hur de
hade fått honom uppför trapporna och vad
mrs Wickett hade sagt och så vidare. Men så
fick han plötsligt se mrs Wickett på andra
sidan sängen. Hon smålog. Han tänkte: ”Vad
i Herrans namn har hon här att göra?” Och
där borta i dunklet bakom Merivale skymtade
han Cartwright, den nye rektorn (ja, han
kallade honom den nye, fast han hade varit
där ända sedan 1919), och gamle Buffles,
som gemenligen benämndes ”Rottingen”. Så
konstigt att de voro här allihop! Han tänkte:
”Ingen kan säga något om att jag inte
begriper det här. Jag skall nog sova litet nu,
tror jag” ...
Men det var inte sömnen som kom och inte
klar vaka heller — det var något mittemellan,
något fyllt av drömmar och ansikten och
röster. Gamla scener och gamla lösryckta
toner — en Mozarttrio, som Kathie en gång
spelade med i — leverop och skrattsalvor och
kanondunder — och så över alla andra
ljud — klangen från Brookfields klockor —
Brookfields klockor. ”Ni förstår alltså, att
om miss Plebs ville gifta sig med mr
Patri-cius — det kan du visst det, din lögnare ...
Skoj och skoj ... Mat som bör avskys . ..
Skoj... Är det du, Max? Ja, stig på! Vad
nytt från Mas grosse Vaterland’? ... O mihi
præteritos... Ralston påstod, att jag var
slapp och slö — men de kunde inte klara sig
utan mig . . . Obile heres ago fortibus es in
aro ... Är det någon, som kan översätta det
där? .. . Det är ett skämt...”
En gång hörde han att de talade om honom
inne i rummet.
Cartwright viskade till Merivale:
— Stackars gamle gubbe — han måste ha
haft ett trist liv, så ensam som han var.
Merivale svarade:
— Han har inte alltid varit ensam. Han
har varit gift.
— Har han? Det har jag inte haft en
aning om.
— Hon dog. Det måste ha varit — ja,
tretti år sedan. Kanske mer.
— Det var synd. Synd också att han inte
har några barn.
Och då lyfte Chips ögonlocken så mycket
han förmådde och sökte dra till sig deras
uppmärksamhet. Han hade svårt att tala högt,
men han lyckades mumla något, och de
kommo alla fram och ställde sig omkring
honom.
Han kämpade med orden:
— Vad — vad var det — hm, som ni sade
om mig — just nu?
Buffles log och svarade:
— Det var ingenting alls, gamle gosse —
ingenting alls. Vi undrade bara, när du skulle
vakna upp ur din söta sömn.
— Men jag — hm — hörde att ni talade
om mig .. .
— Det var i varje fall ingenting viktigt,
kära vän — det svär jag på ...
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
