- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Februari 1935 Årg. 4 Nr 2 /
36

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Humanisten Levertin - Anmälda böcker - Holger Ahlenius, Oscar Levertin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVEN STOLPE

Stellan Arvidsons bok om Selma Lagerlöf.
Allt detta kan också tvivelsutan sägas. Men
har egentligen någon på allvar beskyllt
Lever-tin för ”likgiltighet för de moraliska värdena
och för immotalistisk övermänniskokult”?
Det är sant, att i stridens hetta något liknande
hävdats av Erik Hedén och Bengt Lidforss —
Ivå präktiga radikala brushuvuden men inga
mästare i objektivitet — och kanske
ytterligare av någon närsynt och torr kritikaster
i litteraturens utgårdar. Men nog har man väl
annars ganska allmänt insett, att Hedéns
klyscha om Levertin som ”den störste
esteti-cist som Sverige ägt” är mer än omotiverad;
Bööks ypperliga studie över Levertin i
”Sveriges moderna litteratur” uppvisade ju på ett
mästerligt sätt hela djupet av Levertins
humanistiska lidelse, hela allvaret av hans
grundligt reflekterade bildningsideal.

Ahlenius tar i detta sammanhang upp
frågan om kommatecknet i de beryktade raderna
de ”tarvliga, etiska” idealen i ”Diktare och
drömmare”. Har verkligen någon på allvar
trott, att kommatecknet var någonting annat
än ett skrivfel bland de oändligt många som
Levertin gjort sig skyldig till? Den kritiker
Ahlenius närmast polemiserar mot har
avgjort tagit upp saken som ett lustigt kuriosum,
icke för att därpå grunda någon ”uppfattning
om Levertins förmenta esteticism och
ringaktning för allt vad etik heter”. I varje fall får
man nu den viktiga och avgörande uppgiften,
att kommatecknet icke finns med i det första
trycket i ”Svea”.

Frågan om Levertins esteticism är
emellertid icke löst med ett påpekande av att han
också var intelligent nog att behandla
böckernas tendens. Ahlenius pekar fint på att han
trots god vilja aldrig riktigt kunde intressera
sig för samhällsproblemen, och att han alltid
levde den ekonomiskt oberoende intellektuelle
arbetarens liv ovanför dagens stridsvimmel.
Kanske skulle man kunna komma ytterligare

ett steg längre. Det finns trots all nobless och
ridderlighet och kärlek någonting i Levertins
hela typ som är icke spontant liv utan
litteratur: han har otvivelaktigt ett slags värme,
men det är — på ett svårdefinierbart sätt —
en värme i andra hand. Man råkar på detta
en smula oroande drag, om man läser, vad
Levertin en gång skrev om sina tre mästare
Taine, Renan och Flaubert:

”Hur strandar icke det moderna talet om
geniets omänsklighet inför studiet av tre
sådana personligheters förtroliga liv och väsen!
Vilket stilla sken av tankens renhet strålar
icke över deras pannor och deras händer! Hur
många vardagsmänniskor skulle så tåla
avklädseln? Det är desmå genierna, som behöva
en ’dämonisk’ immoralitet till folie, de stora
äro enkelt stora i alla dimensioner, själens
och hjärtats.”

Har man en smula sysslat med Taines
biografi och korrespondens, med
memoarskildringarna av Renan och framför allt med
Flauberts brev, måste man inse, att Levertin
här verkligen tar så kapitalt fel, att man
frestas tala om en lakun i hans intelligens och
omdöme. Taine är ett väldigt, renässansartat
geni — som personlighet en smula besläktad
med Harald Hjärne — men han har i hög
grad detta avstånd från det vanliga, varma
och banala livet, som man kanske kunde kalla
just — omänsklighet. I än högre grad gäller
detta om Flaubert; att Levertin kan förneka
det hårda och inhumana, det i djupaste
mening ohumanistiska draget i dennes
esteticism, är rätt svårförklarligt och vittnar om,
att Levertin själv — alla goda föresatser till
trots — dock i denna psykologiska mening
faktiskt var estet. Det skall gärna erkännas,
att man har svårt att tänka sig en mera
sympatisk.

4.

Ahlenius sysslar också ingående med
Levertins humanistiska livsfilosofi. Han uppvisar,

36

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 21 16:35:44 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1935-2/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free