Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Carl Sandburg, Dikter i urval, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Det sagda och det
outsagda
Carl Sandburg: Dikter i urval.
Över-sättning av Elmer Diktonius, Artur
Lundkvist, Erik Blomberg. Företal av Anna
Lenah Elgström. Tiden. 4: 75.
Den stroflösa, ometriska, fria versen, med
ursprung i Walt Whitmans diktning, nådde
vår litteratur ovanligt sent; det var bara fem,
sex år sedan vi vredgades över rimlösa dikter
om lokomotiv och telegrafstolpar, ibland
säkert med rätta, ty det sjöng inte alltid i
telefontrådarna. Vid det här laget torde de som
är något disponerade, med större lätthet följa
den fria versens dunklare styrda flöden. Beror
inte dess verkan i eminent grad på själva
flödets spontaneitet och styrka? Existerar
dessa egenskaper, så förstår vi med
drömmande vakenhet det som virvlas upp i flödet:
fiskar — mer och mindre sällsynta — alger,
näckrosor, vrakspillror av sönderslagna skepp,
en submarin värld. Men man kan fråga sig,
om den sovrande och urskiljande mekanismen
i vår anammelse av den fria versen fungerar
lika bra som den receptiva. Denna lyrik, så
som den föreligger i in- och utlandet, verkar
än så länge mer enformig och likformig än
den metriskt regelbundna. Vi urskiljer dåligt
de individuella nyanserna, utdömer ryckigt
och tillfälligt de oäkta formerna: den fria
vers, som skriker i hetsig extas, flyter
ointressant som välling eller bringar i dagen enbart
smörja; därför vore det inte dumt om någon
väldanad submarin kritiker så småningom
ville uppdyka ur havets skum.
Carl Sandburg presenteras nu på svenska
med ett stort urval dikter av tre högt
kompetenta översättare. Volymen innehåller
dessutom en initierad essay om Sandburg av Anna
Lenah Elgström. Bland Elmer Diktonius’
översättningar må nämnas: ”Chicago”, ”Stil”, den
snabbfotade dansdikten ”Mask”, ”Dimman”
och flera porträtt och krigsdikter. Sina
tidigare saker har översättaren förbättrat, breddat
raderna och givit dem mera av originalets
mjukhet. Artur Lundkvist har bland annat
tagit de stora, måleriska, atmosfärfyllda
dikterna i ”Cornhuskers” på sin lott, Erik
Blom
berg bidrar med några av de gracilaste lyriska.
Den sköna, nästan formstränga ”Medaljong”
hör till dem man länge minns.
Man kan knappast tänka sig en diktning som
rikare än Carl Sandburgs utvisar vad den
moderna fria versen förmår ge, eventuellt inte
ge. Sandburg kan inte gärna beskyllas för
enformighet; är han enformig, så är det
havs-dyningens enformighet. Hans känsla, mystiskt
rik, svänger mellan våldsammaste tonstyrka
och det tystaste tysta. Den högröstade
Sandburg är kanske tidigast känd och mest
frapperande; han står präktigt med fotterna på
marken, när brutala, nya, formlösa, larmande
massintryck vältrar emot honom, färdig att
möta, kuva och slunga tillbaka dem med lika
brutala, nya, träffande ord. Men man dröjer
helst och längst vid de mjukt stämda dikterna,
de är kanske minst tidsbetonade och lokala.
”Chicago” inleder volymen, och en rofull.
dämpad dikt om ödet avslutar den.
I några ”Definitions of Poetry” slungar
Sandburg med susande plötslighet fram en
serie förklaringar av poesiens väsen. De syftar
alla mot det outsagdas poesi: gåta, eko,
raketlik tanke, något som försvinner när en
dörr-slås igen. ”Poetry is a series of explanations
of life, fading off into horizons, too swift for
explanations.” Också när Sandburg målar det
mustiga livet direkt, härrör sig det starkaste
intrycket från det som han inte säger, det
bort-flyende, det atmosfäriska. Han har ett stort
och förundrat sätt att se. Han söker väsen och
essens. I den stora dikten ”Prärien”, med
kolossala vidder och perspektiv, gjuter han
en älskares förundran omkring den enklaste
bondidyll:
En vagnslast rädisor en sommarmorgon.
Daggdroppar på rädisornas skärröda bollar.
Farmaren på sätet låter tömmarna hänga över de
apelgrå hästarnas bakar.
Farmarens dotter sitter med en korg ägg och
drömmer om en ny hatt till marknadsdagen.
De nakna objekten, som Sandburg älskar
med en nästan erotoman känsla och förmår
bringa i egendomlig kontakt med våra sinnen,
korresponderar mot en tonande värld av
associationer och grubblande drömmar; i olika
proportioner blandas de två världarna i hans
diktning till något mycket växlande och
mång-tonigt. ”Vita händer” suggererar knappt och
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
