Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Carl Sandburg, Dikter i urval, anmäld av Margit Abenius - Göran Stenius, Det okända helgonets kloster, anmäld av Sven Rinman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
vältaligt genom utelämningsteknik. Vi får
några konkreta detaljer — vita händer med
inbillade smutsfläckar, jämmer i sömnen,
sjukhus, överläkarens betänksamma gest. Ett
drama om en borgerlig lady Macbeth?
Kanske, kanske inte. Sammanhanget får vår hjärna
arbeta fram själv. — ”Flandern” är ett vackert
exempel på det outsagdas betydelse. Ur
namnet Flandern, ”som stavas med bokstäver, står
tryckt i böcker”, växer landskapet fram, med
saftighet, flegma och oändlig frid. Det som vi
alla omedelbarast förknippar med Flandern
lämnar denne slagfältens diktare fullkomligt
outsagt. I ”De sista svaren” utlägger
Sand-burg tankfullt förhållandet mellan det sagda
och det outsagda i sin dikt:
.lag skrev en dikt om dimman
och en kvinna frågade mig vad jag menade med den.
Till dess hade jag tänkt blott på dimmans skönhet,
hur det pärlskimrande och gråaktiga i den rörs
och blandas,
och om kvällarna förvandlar de smutsgula rucklen
med deras tända lampor till mystiska
färg-skälvande punkter.
Jag svarade:
hela världen var dimma en gång för länge sen och
en dag skall allt bli dimma igen,
vara skallar och lungor innehåller mera vatten än
ben och vävnader
och alla diktare älskar stoft och dimma därför att
alla de sista svaren
har sitt ursprung i stoft och dimma.
Margit Abenius
Sumpromantik
Göran Stenius: Det okända helgonets
kloster. Söderström & C:o. Fmk 65:—.
Göran Stenius är en ung
Helsingforsaka-demiker, som under sin redaktörstid i
Studentbladet 1933 framlade en självständig och
från finlandssvenskt håll ovanlig syn på
Finlands nationalitetsfråga. Han och hans
meningsfränder — Örnulf Tigerstedt, Jarl
Gallén och några till — sågo den ungefär
som adertonhundratalets gammalfinnar fastän
givetvis med högst olikartade utgångspunkter.
Deras uppfattning i denna fråga utgick
nämligen från en nationalistisk och aktivistisk
grundåskådning med forum i ”Aktiva
student
förbundet” och på ett par håll förbunden med
en omfattande teoretisk motivering.
Denna motivering hänger ihop med den
stora nyromantik, som nu sticker upp sitt
lurviga huvud i Europa. Den har många fler
schatteringar, denna nyromantik, än de
länder, där den florerar, den skiftar från
osminkad primitivitet till subtil mystik, från Wotan
till Tomas ab Aquino. På en front är linjen
obruten: den som vetter mot
adertonhundra-talet. Hat och hån ösas nu på detta
århundrade, dess demokrati (korrumperad redan i
vaggan), dess vetenskap (storhetsvansinnig),
dess humanitet (larvig eller förljugen, stundom
båda delarna). På denna front marscherar ju
också den motsatta sidan upp, de radikala till
vänster, som nu passa på att i begreppet
”adertonhundratalets borgerlighet” stoppa in
allt vad de tycka sämst om. Romantikerna i
förra seklets början förvände synen på
sjuttonhundratalet för hundra år framåt
(anklagelsepunkterna voro delvis desamma, och de gingo
i ”adertonhundratalet”!). Mytbildningen är i
full gång nu som då — med den skillnaden
dock, att nu är den medveten. Det vore en
uppgift att fördjupa sig i studiet av vår tids
adertonhundratalsuppfattningar, deras
historiska och psykologiska förutsättningar.
Problemet har redan hunnit bli två generationer
gammalt, det anmälde sig, innan det arma
århundradet hade fått sluta. På svensk botten
ha vi det till exempel 1892 i ”Hans Alienus”,
där det rullas upp i antitesen att vara — att
förklara; vi ha det på sätt och vis redan
1880 i Pontus Wikners geniala föredrag om
kulturens offerväsen, som ju in nuce
innesluter det kulturproblem nutiden hetast brottas
med. Men det var om en roman från Finland
jag skulle tala . . .
Göran Stenius visar i ”Det okända
helgonets kloster”, att han befinner sig i de
nyaste nyromantikernas skara och avgjort på
den subtila sidan. Tendensen i hans roman
kan återges med ett citat från den för övrigt
obskyre Egon Friedelis kulturhistoria. Där
står (del 1, sid. 140):
”Materialism och nihilism ha ju sin rot i
liknande själslägen. Båda förneka verkan av
högre krafter i tillvaron: nihilismen, emedan
den icke längre, materialismen, emedan den
ännu icke tror på dem. Båda äro sjukliga
före
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
