Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Göran Stenius, Det okända helgonets kloster, anmäld av Sven Rinman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
teelser, patologiska livsåskådningar.
Nihilismen, emedan den avlägsnar sig alltför långt
från verkligheten, betraktar den ur avlägsna
perspektiv, där allt flyter samman till en
väsenlös dimma, materialismen, emedan den
avlägsnar sig alltför litet från verkligheten,
betraktar den ur alltför näraliggande
perspektiv, där man icke kan skönja de stora och
väsentliga dragen.”
Nihilismen och materialismen ha var sin
representant i Stenius’ bok. Den förre är
ingen annan än huvudpersonen, bokens jag,
en läkare, som beger sig till en ödebygd långt
borta i Karelen för att besöka och möjligen
kurera en lungsjuk ungdomsväninna, som
lever där vid ett grekiskt kloster, gift med en
gammal äventyrare. Som materialisten åter
uppträder drängen Sakari. Han är läkarens
första bekantskap i den mystiska trakten och
med sitt sunda bondförstånd stör han då och
då stämningen, ehuru han för övrigt spelar en
underordnad roll. Vad som fyller boken är
huvudpersonens möte med ödemarkstron,
munkarnas vidskepliga, dunkla religiositet och
hans eget av atmosfären påverkade andliga
nederlag. Det dröjer, innan man kommer på
det klara med bokens mening. Redan från
början förlorar den sig i ett ordbroderi av
det sökta slag, som ibland möter oss i den
finlandssvenska prosan (Mikael Lybeck). Överste
Barzows hem ger tillfälle till en bisarr
miljöskildring, som också omspänner klostret och
landskapet, där människorna smälta in som
halvt overkliga skuggor. Utom då de tala. Då
slår stilen över i en filosofisk jargong, en
docerande föreläsningston, som lika suveränt
behärskas av åldriga munkar, avdankade
överstar och skeptiska läkare.
Människoskildringen saknar all trovärdighet. Det äger
däremot naturskildringen och även den andliga
konflikt, som får en så bristfällig psykologisk
gestaltning.
Naturen är förkrossande. Den skrämmer
och lockar med sina oändliga sumpmarker,
bakom vilka det hemlighetsfulla målet gäckar
i oåtkomligt majestät, det okända helgonets
mysterium. De mänskliga frågorna skjutas
med nödvändighet in i den orörda naturens
gåtfulla perspektiv. Finlands både finska och
svenska litteratur äger häri ännu en del av
sin egenart. Naturen är i detta moderna
väster
ländska land ännu en makt, som inte förlorat
sin skräckinjagande karaktär. Inställningen
är ambivalent. Ensam är svag och ensam är
stark. Människa ropar till människa över
moar och kärr, över åsar och skogar. Rötterna
går djupt ned i jorden. Det finns mycket, som
sliter och drar, men de sitta där fast — ännu.
Det gäller också Göran Stenius.
Han låter sina idéer mötas och diskuteras
på en liten människoö i en fjärran ödemark,
där inga anknytningspunkter finnas till det
kämpande livet ute i världen, där alla trådar
äro avskurna och tidlösheten härskar. Därav
det på en gång falska och fängslande i
frågeställningen. Tendensen klarnar först på sid.
158, då läkaren riktat en ytterst naturlig fråga
till överste Barzow, varför denne vanvårdat
sin hustrus hälsa i den osunda kärrmarken,
tills läget blivit hopplöst. Barzow svarar till
läsarens häpnad med en dundrande diatrib
mot relativismen, negativismen, ”förståelsen”
och ”fördomsfriheten”, vars representant rest
upp för att lägga sig i saker, som gå utanför
horisonten av hans trånga rationalitet. Del
hela verkar i rätt hög grad Guds fred —
yxskaft, men det anser inte läkaren själv, som
tydligen är till för att känna sig bortkommen
och besegrad. Denne man, som hela tiden för
ordet, har en fullständigt diffus idévärld, och
häri ligger en av bokens svagheter som
idéroman betraktad. Det småskurna sunda
förnuftets företrädare vet själv mycket sällan,
varför han handlar på ena eller andra sättet.
Naturens sumpighet sprider sig även till
människosjälarna. Idéernas brottningskamp
utkämpas i ett ödsligt töcken, som gör bokens
ton och hållning egenartad — obestämd och
löftesrik, intetsägande och fängslande. Det är
en i flera hänseenden typisk debutroman: den
ger mer att kritisera än att beundra, den ger
mer att hoppas på än att ta på. Ett kaos, som
kan vara fruktbart.
Legenden om det okända helgonet, en
anonym Rasputin, som för århundraden sedan
funnit sin sista fristad på ön ute i kärret, där
hans otympliga stenkors reser sig, denna
legend har alltjämt lockat hans trogna att i
extas eller förtvivlan söka sig dit för att
omkomma i dyn. Legendens historiska sanning
är mager och omtvistad, dess psykologiska
verkningar stora och förblivande. Därför är
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
