Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Göran Stenius, Det okända helgonets kloster, anmäld av Sven Rinman - Carl R. af Ugglas, Afrodites leende, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
dess sanningsvärde mycket större än den
flacka, ”vetenskapliga” rationalismen vill
erkänna, menar överste Barzow. Men han och
hans meningsfränder i den nya myt- och
legendtron blunda för en sak. De arma och
elända, som sökt sin förlossning i det okända
helgonets efterföljd, de fromma munkar, som
vandrat ut i kärrmarken, de ha verkligen trott
på legendens sanning i alla bemärkelser, för
dem. existerar ingen subtil skillnad mellan
”yttre” och ”inre” sanningsvärde. Vi kunna
aldrig, med alla våra dimbildningar,
återerövra detta stadium. En tro i andra hand på
en mer eller mindre medvetet uppfattad
fiktion är och förblir ett erbarmligt halmstrå
eller en narkos, en sömn till döds — när den
inte blir en språngbräda för nya, främmande
syften i linje med den gamla välkända tanken
om religionens lämplighet som opium för
folket. Man predikar myter och legender av
olika slag för en massa, som slutligen tror
och handlar därefter. Det spelar till slut
mindre roll, vad predikanten själv tror, än
vad han önskar, att massan skall tro. Dessa
reflexioner leda långt bort från Stenius’ bok,
liksom mycket annat i denna kanske väl
vittsvävande betraktelse. Men boken väcker
tankarna till liv. Den är i sista hand en bok om
tro och otro och om bådas bankrutt i kärrets
tecken. Sven Rinman
Afrodites leende
Carl R. af Ugglas: A jr odites leende.
Bonniers. 5: 50.
Språkmelodien och motivvalet i Carl R.
af Ugglas’ noveller äro för den med
nittiotalets prosakonst förtrogne inte främmande.
Han ansluter sig i sin subtila stil och
högtidliga ton så nära till detta skedes novellister,
att man knappast skulle upptäcka falsariet,
om några av dessa noveller plötsligt utgivits
såsom postuma skrifter av Oscar Levertin
eller intagits i någon samling
ungdomsnovelli-stik av Per Hallström: de skulle gott ha
kunnat signera dem. Likväl skedde en stor
orätt, om man betraktade Carl R. af Ugglas
enbart som en epigon i saknad av egenart och
personlig ambition. Han har. låt så vara,
för
älskat sig i en stilepok och ett kulturskede,
vari hans väsen med djupa rötter har
hemortsrätt, men det kan inte sägas, att han förvaltat
arvet från nittiotalet som en dålig tjänare.
Vad har man för övrigt för respekt till övers
för den högfärdiga pratsjuka, som finner en
glädje i en så billig sport som att i alla väder
— och mestadels i ogjort väder — vara på
jakt efter ”påverkningar”, föga besinnande
att varje författare i viss mån är en arvinge,
att det är hans enkla plikt att lära, och att ett
verks värde inte förringas av en påverkan,
blott det som helhet är ett markant uttryck för
en personlighet? Det lider intet tvivel att
i Carl R. af Ugglas’ noveller blottar sig
en förnäm och lidelsefull personlighet. Den
novellkonst, han presenterar i ”Afrodites
leende”, äger en naturlig nobless och är
sprungen ur den äkta ingivelse, som höjer
den till något större och förmer än enbart
stilövning och pastisch.
Carl R. af Ugglas’ stil med dess tunga och
praktfulla kolorit och invecklade perioder
kommer kanske bäst till sin rätt i en
renässansnovell som ”Legenden om fra Ambrogios
fromhet”, berättelsen om riddaren, som blivit
munk men i klostercellen anfäktas av sina
världsliga ungdomsminnen. Kontrasten
mellan klosteratmosfären och den doftande
florentinska natten är av suggestiv verkan. Den
unge Hjalmar Bergman skulle knappast ha
utfört detta motiv bättre. Titelnovellen
”Afrodites leende” är djupsinnig i sin symbolik:
den handlar om hur en hemvändande
olympia-segrare, berusad av sin kroppsliga
fullkom-ning, till slut får blicken öppen för en värld
av högre dignitet: den konstnärliga
fulländ-uingens värld, vari människan blivit gudom
-liggjord. Ståtliga och gripande uttryck får
författarens skönhetslidelse, som rymmer ett
starkt etos, i bokens andra berättelse med
antikt motiv: ”Homeros”. Den handlar om
skaparen och verket, och den vill uttrycka den
tanken, att konstverket först blir odödligt,
sedan konstnären blivit anonym; en variant
ay detta motiv har som bekant Heidenstam
givit i ”Namnlös och odödlig”.
Som det yppersta i ”Afrodites leende” ville
man ändå framhålla samlingens längsta
berättelse, ”Kammartjänare Norberg och spökena”.
Uppslaget har författaren hämtat ur ett brev
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
