Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Carl R. af Ugglas, Afrodites leende, anmäld av Johannes Edfelt - Albert Viksten, Byns ögon, anmäld av Nils Bohman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
av Gjörwell, vari skildras, hur kanslirådet
Berchs gamle trotjänare Norberg låst sig inne
i förmaket ”och där utan allsköns räddhåga
avsomnat på tröskeln till ett rum, som
förvarar runstavar och trolltrummor, sköldar
och armborst, krucifix och kräklor, sagor och
påvebrev”. Författaren låter oss följa den
gamle kammartjänaren, som efter sin herres
död är ställd inför utsikten att bli kastad på
gatan, under hans sista vandring genom
Stockholms gränder. Den isande nattens
skräckstämning är ypperligt fångad och med fin
inlevelse äro den utslitne gamlingens sista
famlande och frusna tankar återgivna. Det är
hållbar berättarkonst. Johannes Edfelt
Byns ögon
Albert Viksten: Byns ögon. Bonniers.
6: 75.
Den svenska bonderomanen lever alltjämt,
fastän den kvantitativt inte kan mäta sig med
den till stadens domäner orienterade
skönlitteratur, som under de senaste åren behärskat
den inhemska diktningen. Inom det yngre
för-fattarlägret intar Vilhelm Moberg den
obestridda platsen som den främste skildraren av
allmogeliv, och fastän ännu så länge
begränsad till ett fåtal arbeten, är hans produktion
inom denna genre så betydelsefull, att det kan
ifrågasättas, om svenska bönder
överhuvudtaget skildrats djupare, sannare och mera
gripande än av honom. Till dem, som intensivast
upplevat bondemiljön hör även Albert
Viksten; i sin senaste roman, ”Byns* ögon”, har
han givit sig in på ett hittills tämligen
obearbetat fält inom allmogediktningen: de
moderna jordbruksorganisationernas insatser
till lantbefolkningens fromma.
”Byns ögon” är till tendensen främst en
anklagelse mot dem, som överge jorden för
att söka sin lycka i storstaden. Motivet har
tidigare varierats — Moberg har i sina
romaner givit djupt fängslande och uppskakande
skildringar av stadskulturens förödande
inverkan på lantbefolkningens liv och
åskådning. Men skillnaden mellan Moberg och
Viksten är den, att den förres bondeskildringar
beskuggas av ett ödespatos likt det grekiska
dramats; där finnas bara stora, våldsamma
känslor, som utmynna i tragiska konflikter
med synd och brott och obönhörliga straff.
Allt, som syndas där, måste sonas till sista
blodsdroppen. Viksten har en ljusare syn på
livet. Människorna i hans böcker göra
visserligen dumheter, men endast de, som äro
oefterrättliga, det vill säga sakna skuldkänsla, få
hårt utmätta straff. De andra bestraffas
tillräckligt genom samvetets och ångerns egna
plågor. Moberg går i moll, Viksten i dur. I dur
går också Vikstens senaste bok, där han trots
anklagelsen mot dem, som överge torvan för
storstaden, likväl i sin åskådning är ljus som
de norrländska sommarnätter, varunder
handlingen till stor del utspelas.
De människor, som förekomma i boken, äro
tämligen schematiskt tecknade: å ena sidan
de handfasta, stadiga bönderna och de
präktiga, fackföreningslojala arbetarna, som sträva
för samma mål, fastän under olika yttre
förutsättningar, å den andra en del asocialt
slödder, som under sken av
fackföreningssträvan-den försöka utså split och missnöje bland de
sociala.
Huvudkonflikten är i korthet denna. Från
den gamle patriarkaliske norrlandsbondens
hem bege sig en son och en dotter till
Stockholm för att där pröva sin lycka — utan att
finna den —, medan en son, som till synes
inte har« några förutsättningar att kunna utöva
jordbrukarens kall, därför att han är
puckel-ryggig, stannar hemma och övertar gårdens
skötsel. Vikstens utveckling av ämnet bör
fattas symboliskt. Ty vad han bevisar är att
den svagaste till slut står som den starkaste —
bara han har att kämpa för en sak, som han
själv tror på. Den puckelryggige segrar, hans
bror går under.
Men puckelryggen segrar inte ensam. Han
gör det som medlem och lokal ledare av en
stor organisation — J.U. F. Vikstens roman
är det första skönlitterära verk, som ger en
inblick i vad denna storartade
sammanslutning verkligen betytt för landsbygden. Man
får en klar uppfattning om vad dess på glad
uppoffring byggda solidaritetstro uträttat till
jordbrukets fromma i en tid, då det svenska
jordbruket befinner sig i den svåraste
situationen i mannaminne. I boken skildras
J.U.F.-ungdomarnas arbetsglädje, präglad av en
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
