Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Albert Viksten, Byns ögon, anmäld av Nils Bohman - Aischylos, Perserna, anmäld av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
solig, flaggviftande festivitas — med något
av Forsslund i lynnet, något av hans
frejdiga hembygdsoptimism. Där finns också
något av hans folkhögskolepatos — i och för
sig beundransvärt och samhällsnyttigt, men
i den skönlitterära utformningen hos Viksten
för skolmästerligt. Men man överser gärna
med felen — Vikstens i övrigt föga
konstnärliga bok är en sympatisk och lärorik
framställning av livet i svenska bygder just nu.
Man får ovillkorligen dert intrycket, att
Viksten är en av de svenska författare, som ha
reda på vad som verkligen försiggår ute på
landsbygden. Han skildrar inte dess folk, som
författare bruka tro, att det är, utan han
skildrar det tydligen som det verkligen är.
Han är praktisk och verklighetskär men ändå
en smula romantisk. De egenskaperna göra
hans bok läsvärd. Nils Bohman
Aischylostolkning
A i s c h y los: Perserna. Tolkad av Emil
Zilliacus. Gebers. 3: 75.
Enligt grekisk tradition har Aischylos
författat ungefär ett åttiotal tragedier, av vilka
blott sju finnas bevarade. Dessa översattes på
sin tid av Vilhelm Fredrik Palmblad, några
av dem ha senare försvenskats av
Alexanders-son, Solander och Risberg. Men först Emil
Zilliacus har skänkt oss en modern version av
samtliga dramer. Efter att tidigare ha givit en
föryngrad svensk språkdräkt åt De
skydds-sökande”, ”Prometheus”, ”De sju mot Thebe”
och ”Orestien” har han nu krönt och avslutat
sin översättningsbragd med en tolkning av
”Perserna”, denna humanitetens stora
festkantat med sin evigt aktuella vädjan.
Jag har i en anmälan av Zilliacus’ lysande
essaysamling ”Lans och lyra” redan haft
anledning att i denna tidskrift något dröja vid
Aischylos’ ”Perserna”. Jag vill därför denna
gång endast göra några principiella
randanmärkningar till själva tolkningen. Det måste
då sägas, att denna är ett mönster i fråga om
klarhet och naturlighet. Den har ingenting
uppstyltat eller tvunget, den är ledig utan att
bli respektlös, modern och levande utan att
tillåta sig några anakronismer. Troligen är en
tolkning med dylika egenskaper särskilt
lämpad för ett framförande på modern scen, ocb
jag antar, att Zilliacus haft ett sådant i
tankarna, när han så uppenbart vinnlagt sig om
ett enkelt och lättillgängligt språk, möjligen
på bekostnad av andra kvaliteter. Ty mig
förefaller det, som skulle denna i sitt slag
förträffliga översättning brista något i
högtidlighet, i lyftning. Det är ingalunda min mening,
att den borde ha varit arkaiserande i detta
ords extremare bemärkelse; men den borde
kanske icke ha ^nslutit sig fullt så nära, som
nu skett, till modern normalsvenska; dess
ordval borde ha haft ett åtminstone antytt
ålderdomligt och hieratiskt tycke. Detta skulle ha
varit i full överensstämmelse med den grekiska
tragediens ursprungliga karaktär. Ty som
bekant var tragedien en kulthandling och som
sådan i många hänseenden ytterst stiliserad;
man behöver endast peka på det faktum, att
körpartierna voro avfattade på ett
attisk-doriskt konstspråk, alltså på ett i viss mån
”heligt” idiom. Vad beträffar skådespelets
dialogiska partier har jag svårt att smälta, att
Zilliacus icke betjänar sig av den sexfotade
jambiska versen. Trimetern är kanske det
skönaste av alla versslag och i varje fall det
högtidligaste, det mest ”burna”, oupphunnet,
när det gäller att uttrycka storhet och tragik,
värdighet och besinning. För egen del skulle
jag önska, att vid varje tolkning av grekiska
sorgespel trimetern genomgående användes
som dialogiskt versschema, även där originalet
har trokéer. Dessa bli på svenska gärna en
aning triviala, särskilt när versraden klyves
i två lika stora delar av en cesur. I varje fall
synes mig blankversen föga lämplig, och jag
finner det nästan lika oriktigt att översätta
Aischylos på blankvers som att översätta
Shakespeare på alexandriner. Men även med
dessa invändningar blir den huvudsakliga
reaktionen inför ett arbete som detta beundran
och tacksamhet, i synnerhet om det betraktas
i sitt sammanhang och som ett led i ett
målmedvetet livsverk. Det saknar visserligen den
stora, majestätiska tonen, det mäktiga anslaget,
men det äger i stället andra värden, ägnade
att uppväcka vår aktning: närhet till livet,
förmågan att aktualisera det tidsförsj unkna,
genomskinlighet och renhet. Bertil Malmberg
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
