Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Carl Fries, I skogen, anmäld av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
I skogen
Carl Fries: I skogen. Nordisk Rotogravyr.
16:—.
Om man skulle fråga, vilken som var den
vackraste svenska boken av årgången 1934,
kan så långt min erfarenhet sträcker sig svaret
bara bli ett: det är Carl Fries’ ”1 skogen”.
Personer med konservativ smak som till
exempel undertecknad kanske känner sig böjda att
reagera en smula mot satsytans placering på
sidan med den mycket breda inre margen och
den nästan obefintliga yttre: men detta är ju
helt en smaksak. Däremot måste man odelat
beundra den utsökta balansen mellan sats och
fotografier: graden av svärta hos satsytan är
så väl avvägd, att bilderna träder fram med
största möjliga effekt utan att jämvikten i
uppslaget störs — något ganska sällsynt även i
mycket välvårdade illustrerade böcker.
Och Fries’ egna fotografier är av den art
att man ”inte kan se sig fullsynt på dem”, som
ett gammalt uttryck lyder. Vi har kanske
tidigare sett mer virtuosa och framför allt
sensationellare svenska djurporträtt: om man
undantar grävlingsfamiljen och uvhonan med
hennes ungar är Fries’ modeller idel sådana
djur som vem som helst med en smula
erfarenhet av mellansvenska skogar själv många
gånger mött. Men vackrare bilder än en del
av dem som ”1 skogen” bjuder på får man
leta länge efter. Inga beskrivningar i ord kan
göra dem full rättvisa. Man måste själv se
fotografier sådana som ”Den gamla eken”,
där den i bildytan utomordentligt insatta
ekpatriarken på en gång blir en ärevördig
individ med en egen växtsjäl, en egen dryad,
och en sammanfattning av all sommarens
fullhet, eller ”Novemberdimma” med dess
bort-tonande perspektiv, där man känner den råa,
fuktiga kylan slå upp ur marken och hör
vätan drypa från tallkvistarna. Dylika bilder
är inte beroende av något särskilt tacksamt
motiv — vad där avbildas är enbart sådant
man dagligen och stundligen ser omkring sig.
Deras verkan beror bara på att fotografens
förening av teknisk skicklighet, målaröga och
intim naturkännedom gör det möjligt för
honom att rent bildmässigt fånga också de
finaste nyanserna hos naturens skiftande
sin
nesstämningar. Lika beundransvärda är en
del närbilder av växter och småkryp. Betrakta
till exempel en sådan fotografi som den av
fingersvampen: den återger inte bara det
främmande, underliga intryck av något som
inte hör hemma i skogen mer än en korall
eller en sjöstjärna, som åtminstone jag alltid
får just av en fingersvamp, utan tack vare
något raffinemang i kameraiställningen också
själva konsistensen hos dess vävnader, själva
den förnimmelse man får då man tar i den.
Framför allt vittnar Fries’ fotografier dock
om hans djupa förtrogenhet med och levande
kunskap om svensk natur. Åtskilliga av hans
bilder föreställer det slags svårtolkade
företeelser som vi lite var sett någon gång ute
i naturen, undrat över och gått ifrån utan att
kunna förklara och som bara den verklige
skogsmannen och naturkännaren kan tyda:
sorkarnas vinterbon, som när snön smälter
bort ligger där som lustiga små negerhyddor
av sönderbitet gräs: älgarnas uppsparkade
brunstgropar; utterns spår i snön, då han åkt
kana på magen utför någon sluttning; och
dussintals andra, liknande ting. Fries’ bilder
bereder inte endast estetisk njutning av hög
valör; de lär oss även något om det vi råkar
på i skogen.
Som fotograf har nog, trots allt, Fries dock
en eller annan fullt jämbördig medtävlare här
i landet; som naturskildrare i ord står han
i en klass för sig. Rent artistiskt når
visserligen Martinsons prosapoem och väl också
Einar Malms dikter högre. Ty hur kemiskt ren
Fries’ prosa än må vara från den jollriga
eller hurtfriska chosighet och den platta
talmi-lyrik, som man vanligen plågas av i
naturskildrande litteratur, är den ändå — om
man ska anlägga den allra strängaste
måttstocken — lite väl glättad och lite väl rik på
presens participer och på ord som underbar,
glans, vingad eller förtrollad. I stort sett är
emellertid Fries utan tvivel en prosakonstnär
av rang. Och samtidigt äger hans skildringar
en saklighet, mångsidighet och rikedom på
intressanta, ovanliga och delvis nya fakta,
sorn såvitt jag vet ingen annan nu verksam,
med konstnärliga ambitioner arbetande
skildrare av svensk natur tillnärmelsevis kommer
upp till; han vet så ofantligt mycket mer om
naturen än sina konkurrenter. Man kan till
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
