Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Carl Fries, I skogen, anmäld av Sten Selander - Mia Leche-Löfgren, Våra föräldrars värld, anmäld av Carl Björkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
exempel roa sig med att jämföra den
ordmålning av en skogskälla, som Martinson ger i
sin senaste diktsamling ”Natur”, med följande
ställe hos Fries:
”Långt därinne mellan stammar och
flytt-block öppnar sig en källa i mossbädden. Den
är rund och djup som en krater och till
brädden fylld av kristallklart vatten. Djupast i
bottnen mynnar källådern. Sumpgasbubblor
skimrar som blå eld därnere, och den kraftiga
strålen rycker med sig små moln av slam, där
den stiger genom vattenskikten upp mot ytan.
Ur slambottnen växer en undervattensskog av
nateslingor, och dess mönster av slanka
stjälkar och leverröda blad står tecknat så skarpt
därnere i vattnet som i den klaraste luft. Över
källan fara sländorna på jakt — de stora
gyllenbruna trollsländorna, som än jaga fram
pilsnabbt, än stå stilla på surrande vingar i
solbaddet, och underbara mörkblå
jungfru-sländor, som röra sina vingar fladdrande
mjukt som fjärilar.
Det är sommardagens lyckliga ro i skogen,
sommardagens glans över en källas klara
djup. Det är glädjen att vara till, oändlig och
bevingad, glädjen i ett förklarat ögonblick.”
Fries’ beskrivning är naturligtvis om man
så vill banalare än Martinsons, den äger inte
dennes obändiga fantasi och geniala språkliga
originalitet; men i gengäld är den inte enbart
vacker, utan även sakrik och absolut riktig.
Och undertecknad är för sin del inte säker
vilken skildring man bör föredra, en så pass
viktig egenskap hos en beskrivning är dock
riktigheten.
Fries har lyrisk känslighet och förmåga att
återge en stämning, liksom han kan gripas av
en halvt panteistisk hänryckning inför
allnaturens liv. Men dylikt förslår inte ensamt;
ensamt resulterar det bara i lösaktig lyrism.
Det måste som hos Fries kombineras med
exakthet, konkretion och rent vetenskaplig
respekt för fakta för att alstra absolut
full-lödiga naturbilder i ord sådana som till
exempel hans skildring av orrspelet med dess
starka liv och utomordentliga åskådlighet.
Fries säger på ett ställe, att vi förlorat barnets
förmåga att uppfatta detaljer; men själv äger
han den i hög grad. Den som ska komma
naturen så nära som han gjort måste ha
åtskilliga av de egenskaper man vanligen
till
skriver vildarna. Han måste först och främst
kunna röra sig ljudlöst och hålla sig absolut
stilla hur länge som helst. Men helst bör han
också som fallet tydligen är med Fries ha en
vildes skarpa sinnen; då denne till exempel
säger, att ”när de stora fjärilarna fara förbi,
uppfångar örat det knäppande ljudet av deras
vingslag”, grips jag av tarvlig avundsjuka —
det är mitt öra för trubbigt att göra. Att i
samma grad som Fries vara född till
iakttagare är en stor och sällsynt gåva. Och ännu
sällsyntare är att en dylik boren observatör
också kan återge vad han skådat, så att även
vi andra tycker oss se det. Förmodligen är
detta ungefär lika ovanligt som att en och
samma man är en mästerlig fotograf och en
betydande författare. Mig veterligt kan ingen
av dem som just nu skriver böcker om svensk
natur göra anspråk på båda dessa
hederstitlar — ingen, utom Carl Fries.
Sten Selander
Liberal idyll
Mia Leche-Löfgren: Våra föräldrars
värld. Hökerbergs. 7: 50.
Mia Leche-Löfgrens ungdomsminnen från
sekelslutets Stockholm ha den rätta tonen av
på en gång förälskelse och ironi. Hon hör till
de lyckliga, för vilka känslans brunn inte
sinat ut, men hon dricker sig inte fördenskull
rusig av minnena — detta klara huvud
förlorar inte lätt balansen, och det patetiska är
henne oftast främmande. Många andra
skrivande damer med lika goda föräldrar som
Mia Leche, lika stimulerande ungdomsvänner
och lika laddad andlig miljö kring
uppväxtåren, skulle säkerligen på grundval av dessa
minnen ha arrangerat åtskilliga små
blomsterkorgar utan taggar och törnen och virat
gir-lander kring alla de fina och framstående
vännerna. Mia Leche har intresset, respekten och
förälskelsen, men hon har samtidigt en
muntert okonventionell förmåga att se de löjliga
sidorna hos sina avhållna personager.
Liberala kvinnosakskvinnor bruka gärna,
samtidigt som de tolka sin förståelse för mannens
sexuella frihetsglädje, med en viss salvelse
intressera sig för de kvinnliga vrakspillror.
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
