Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Mia Leche-Löfgren, Våra föräldrars värld, anmäld av Carl Björkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
som bli följden av dessa små skeppsbrott. Mia
Leche delar nog för all del sin generations
intresse för fallen, men av salvelsen finns inte
mycket — hon berättar i stället ett par
skoj-friska historier om de unga societetsflickornas
första konfrontationer med den så kallade
demimonden och om den handskaffär på
Kungsträdgårdsgatan, dit de stockholmska
skolflickorna vallfärdade på nittiotalet för att
få en skymt av tidens Nana, berömd för sitt
mockanta leende, sina juvelprydda fingrar
och sina gröngråa lokattsögon. Liberala
kvinnor bruka också gärna med stor vördnad
nalkas den gudinnan Philantropia, men fastän
Mia Leche tycks äga ett hjärta, på vars
värmegrad ingen kan klaga, så har hon dock blicken
öppen för löjet också i de älskvärdaste av
väl-görenhetssituationer. Hon berättar, förtjust
över det groteska i själva bilden, om sin
ömsinte farfar i Lübeck, som, själv till
ytterlighet soignerad, hade engagerat en liten pojke
att bära hem sin kagge sillake från
rådhustorget och, orolig över att burken skulle vara
för tung, skaffade ett ekipage från stans
hyr-verk och sedan tvärs genom gatan med alla
reflexionsspeglarna kom åkande i triumf med
en liten pojke, som omfamnade en sillburk,
bredvid sig på baksätet. Det finns gott om
dylika, älskvärt komiska små situationsbilder
i Mia Leches minnen, där inte minst
nittiotals-liberalismens glödande övertygade, energiska
och truttappra mannar och den demokratiska
vetenskapens genombrottsmän med fadern och
Anton Nyström var på sitt håll i spetsen, äro
studerade i de pittoreskt muntrande
situationer, som den bergfasta övertygelsen så lätt
föder fram.
Mia Leche konfronterar sina läsare med två
vitt skilda världar, som vi bägge nalkas med
desto hetare gripenhet ju längre bort de
komma ifrån oss, och ju klarare vi fatta, att
här är två stängda borgerliga paradis, som
aldrig komma att öppnas för oss igen. Det
första är adertonhundratalsslutets Lübeck,
denna medvetna och duktiga köpmannavärld,
som — jämte Verner von Heidenstams
barn-domsplatser! — väl är den enda europeiska
fläck, om vilken den snart medelålders
generationen aldrig tröttnar att få nya detaljer till
livs och där vi känna oss tacksamma för varje
minsta verklighetskomplement till de bilder.
vi så småningom hopfogat och som tid efter
annan spöka i våra hjärnor med det
förgångnas hela lockelse. ”1 gamla visor klingar det,
i gamla danser svingar det” — det gäller
också om det mannska Lübeck mellan
Roeck-strasse och Mengstrasse, och det är verkligen
inte utan rörelse man här på några
förtjusande pittoreska och pietetsfulla sidor får
vandra i Carl Leches hansestad, där man
gång efter annan tycker sig skymta konsul
Buddenbrooks fina och fasta profil i
gathörnen, och där man vid det ena tillfället efter
det andra ställes öga mot öga med gestalter
och situationer, vilka synas som gjorda för
Buddenbrooksromanen. Farbror Fritz Leche,
som en afton skjuter ihop schackpjäserna och
placerar en skål körsbär emellan sig och den
lyssnande lilla flickan och berättar om den
regniga kväll i barndomen då en trött och
fattig pojke på väg från Norge till Leipzig
för att studera musik kom och drog i
klock-strängen i föräldrarnas ”Diele” — skulle inte
han haft åtskilligt att språka om med den
fantasten Christian Buddenbrook någon kväll
nere på Schiffergesellschaft? Och farfar Carl,
den vackra och ståtliga gubben, i sin långa,
svarta redingote promenerande till sällskapet
Harmonie i Beckergrube för att diskutera
dagens frågor med den gamla hansestadens
politiska kannstöpare — skulle inte han trivts
ganska väl om aftnarna tillsammans med
gamle konsuln vid ett glas hett vin uppe i
landskapsrummet vid Mengstrasse?
Associationen kan synas sentimental, men den ger sig
alldeles av sig självt i detta sammanhang, och
det finns säkert inte många svenska
memoarverk i vilka man så nära som här känner sig
den buddenbrookska familjekrönikan med allt
vad det vill säga av hållning och stil, av på
en gång opulens och disciplin, av lönat arbete
och borgerlig atmosfär.
Den andra värld om vilken Mia Leche i
denna sin minnesbok berättar är knappast
denna första lik. Nittiotalets vetenskapsvärld i
Stockholm, grupperad kring den groende
Stockholms högskola, hade rent materiellt en
långt mera spartansk prägel — det var
tod-dyns och tesupéernas förlovade tid med litet
småvarmt och litet kvartettsång, och när Sonja
Kovalevsky väntades som privatdocent till
högskolan, spanns där kring hennes
uppen
5. - B. L. M. 2.
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
