Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Mia Leche-Löfgren, Våra föräldrars värld, anmäld av Carl Björkman - Claes Lindskog, Känn dig själv, anmäld av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
barelse de dråpligaste legender av alla de
enkla professorsfruarna med fyra rum och
kök och sekundär dager i matrummet! Men
vilket spänstigt och stridbart andligt liv
fördes inte i denna enkla miljö; med vilken
frejdig gåpåaranda gick man inte till storms
för frihet, rättvisa och vetenskap, och hur
fjärran stod man inte på samma gång den
vardagliga och riksdagsbetonade politiken
och överhuvudtaget politiken som trosform —
det skulle ännu dröja några år tills Liberala
samlingspartiet bildades! Det är naturligtvis
ställt utom allt tvivel, att svensk liberalism
sedan dess kommit att göra landet större
tjänster, att den blev en makt att räkna med
först då den blev en politisk organisation och
en politisk faktor. Men månne den någonsin
har ägt en sådan förtjusande aspekt som just
under dessa första ungdomliga och omogna
år, och månne själva den febrila ivern, som
är all entusiasms säkraste signum, någonsin
blossat så het inom vår liberalism som just
under dessa år då man med Leche i spetsen
kämpade för att göra utvecklingsläran till den
viktigaste beståndsdelen i allmänbildningen,
då man protesterade för Branting och
Lenn-strand, och då fan och hans mormor inte hade
mera mefistofeliska anletsdrag än herrskapet
Gustaf och Anna Retzius.
Denna på en gång friska och pittoreska
värld står levande fram i Mia Leches
varmhjärtade och lätt respektlösa minnen, och när
man ställes ansikte mot ansikte med denna
rika och livliga period och dessa romantiskt
ärliga gestalter (vilkas patos dock ganska lätt
kunde gälla också rena futiliteter), bringas
man ännu en gång i hågkomst vår
tacksamhetsskuld mot dessa tappra herrar, förutan
vilka vi i detta nu måhända inte lika klart
som nu skulle veta vad frihet vill säga och
förutan vilka den skönaste och mest
självklara bland mänskliga gåvor, rätten till fritt
meningsutbyte, kanske också för oss skulle
vara en chimär. Samma spöken som man
slogs med då ha i våra dagar tagit
skrämmande realitet och hota oss nu från skilda
horisonter. Men man var säker på sin sak och
därför också säker på sin seger den gången -—
anade man månne sin egen lycka?
Carl Björkman
Antik självkännedom
Claes Lindskog: Känn dig själv. Gebers.
8:50.
Claes Lindskogs populärt hållna
essaysamling hör till julflodens avgjort väsentliga
ting; den bör läsas ett par gånger och med
eftertanke, icke därför att den är
svårtillgänglig utan av en alldeles motsatt anledning. Vid
ett mer flyktigt ögnande får man det intrycket,
att författaren talar en smula för enkelt, att
han med alltför stor välvilja undanröjt de
stötestenar som man icke alldeles vill sakna
i ett arbete som detta. Det kan icke heller
nekas, att hans strävan efter klarhet och
begriplighet någon gång låter honom hamna
i det billiga. Jag vill inskränka mig till ett
enda exempel. Lindskog- är obenägen att
erkänna såsom sådan den djupa pessimism
som kännetecknar den grekiska anden och som
ger åt hellensk skönhetsupplevelse dess
säregna karaktär. Han skriver:
”Vilken uppfattning man än må ha om
antikens greker, ett är säkert; man får icke
utan vidare kalla dem pessimister. Den som
så gör förbiser ett grundläggande moment i
pessimismen. Den uppriktige kristne, som med
undergivenhet tar emot olyckorna, som äro
honom sända av Gud till lärdom och
prövning, är icke pessimist. Han kan vara
uppfylld av medvetandet om livets elände, och
ändå ser han ej livet i mörkt, och detta ej
endast därför, att han vet, att det väntar honom
ett nytt och bättre liv, utan därför att han
böjer sig för Guds vilja. Antikens människa
ser visserligen på tillvaron med något andra
ögon, men hon är ej heller pessimist. Hon
finner sig i vad som är, därför att det är så.
Hon protesterar ej mot ödet utan konstaterar
fakta. Konung Oidipus störtas i eländet, och
den möderne åskådaren frågar: Varför? Vad
har han gjort? Vad har han förskyllat?
Greken frågade ej, hans enda reflexion var den:
Alltså, så går det till i livet. Vad som gör
människan till pessimist, det är missnöjet och
bitterheten, protesten och revolten i hennes
inre. Antikens människa är ej pessimist, men
hon är resignerad. Hon är helt fylld av den
tanke, som det delfiska oraklet så uttryckte:
Känn dig själv, och som filosofen Seneca i
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
