Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Claes Lindskog, Känn dig själv, anmäld av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
långt senare tid återgav med kommentaren:
Känn dig, d. ä. lär dig vad människan är, ett
bräckligt käril, som vid minsta stöt går
sönder.”
Det bör icke döljas, att detta är en väl ytlig
uppfattning av pessimismens väsen. Det
verkliga tungsinnet, det obotliga, är näppeligen så
beskaffat, att det gärna väljer protestens
maktlösa åtbörd som uttryck för sitt känsloläge.
Det ingår ett element av förhoppning i varje
slag av protest, en oberäknelig och irrationell
faktor; den radikala pessimismen åter är till
sin natur ett omutligt vetande, en klarsyn,
som förbinder med varandra hopplöshet och
lugn, förtvivlan och fattning. Vad nu den av
grekisk lynnesart färgade pessimism beträffar
som det här gäller var det ju mindre känslan
av livets gemenhet än av dess flyklighet och
korthet varav den uppbars. Därför kunde den
också som ett oskattbart värde taga emot
jordedagens gåva utan att glömma det tidens
vemod som häftade vid denna bräckliga
kostbarhet. Pessimistisk var och förblev den
grekiska kulturen och detta i högre grad än
kristendomen med sin projektion till ett
hinsides av en förmenad jordisk lycka; även när
odödlighetstanken bröt igenom såsom hos
Platon och än mer hos nyplatonismen och de
elevsinska mysterierna utlovade
människosjälens räddning, hade detta vida mer karaktären
av en drömlik overklighet, av en fantasiens
lek, av en slöja, kastad över de svarta djupen,
än fallet var hos den robustare kristna
teologien. Man gör, synes det mig, intresset för
den hellenska odlingen ingen verklig nytta
genom att förskjuta den tragiska aspekten
och något förmildra den bitterhet varförutan
glansen av den mytisk-heroiska erans epos
skulle varit tom, filosoferandet föremålslöst
och sötman av Sapfos kärleksstrofer
förflyktigad sedan århundraden. Efter denna
reservation kan man så mycket mer oförbehållsamt
prisa Lindskogs genomskinliga, av lärdom
och hänförelse burna studier över antik
livssyn och levnadskonst. Författaren utgår från
den bekanta delfiska inskriften ”Känn dig
själv” och visar i en följd av mönstergillt
komponerade uppsatser, hur representativ
denna sentens är för antikens känslo- och
tankeart. Den utgör ingalunda, som man
kunde mena, en uppmaning till introspektion,
till försjunkande i det egna jagets bottenlösa
djup eller ens till analys av personlighetens
fakta. Individualism i vår moderna mening
har knappast några rötter i grekisk bildning,
och till och med den jonisk-eoliska lyriken
med sitt hävdande av jagets rättigheter
förutsätter alltid en rörligt levande omvärld och
har intet att skaffa med sentimentaliskt solitär
subjektivism. Vad den delfiska inskriften
däremot vill lära oss, det är nödvändigheten att
ständigt ha för ögonen vår mänskliga
situation, så att vi aldrig låta bedraga oss av vår
lycka, blända oss av vår egen makt eller
förgäta vår litenhet inför gudarna och vårt
utsatta läge. Fruktan för hybris är konstitutiv
för grekisk uppfattning och gudarnas avund
mot den alltför stolte och lyckosamme icke
bara en allmänt vedertagen trossats utan
själva kärnan i ett pessimistiskt folks religiösa
upplevelse och djupaste livskänsla. Med ett
mer framskridet gudsbegrepp förvandlades
visserligen denna tanke; man till och med
bekämpade den som ovärdig och blasfemisk:
det kunde icke vara förenligt med gudarnas
majestät att avundas de dödlige. Men det
essentiella därutinnan överlevde alla angrepp,
försågs med nya motiveringar, fördjupades
och förädlades. Och när Sokrates sökte tyda
det orakelspråk som kallat honom visast
bland människor med den förklaringen, att
han var den ende som insåg sin stora
okunnighet, få de självironiska orden sitt allvar
av hybristankens urhellenska etos. På samma
sätt fortlevde den delfiska devisen och
förblev (som en del av själva rassubstansen)
riktningsgivande för hellensk genius, för
grekiskt tankeliv, grekisk bildningsgång. De
filosofemer som grundats av Epikuros och Zenon
och som bägge uppbäras av den ädlaste
moral, de må sedan framträda som lustlära
eller stoicism, förverkliga bägge med yttersta
konsekvens det delfiska oraklets maning. Ty
de bekymra sig om ingenting annat än
människans situation i världen och hennes
möjlighet att behålla sin frid, att bevara sin
värdighet i en tillvaro, vars portar behärskas av
vansklighet och oro. Lindskog ger en i sin
skenbara flyktighet tjusande bild av Epikuros,
vars enda vapen mot sjukdom och
umbäranden var den själens lyrklang som heter
filosofisk förnöjsamhet.
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
