Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Louis Bromfield, I dag röd — i morgon död, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
fru Pennington” av Francis Brett Young. Där
hotar mrs Penningtons fåfänga och
nöjeslystnad att fullständigt ödelägga inte bara
ekonomien utan även hela äktenskapet. Lyxbegär
och lättsinne driva till sist Susan Pennington
att begå trohetsbrott mot den hederlige men
något trögtänkte Dick, och det ser ut som om
det hela skulle utmynna i en verklig tragedi.
Lyckligtvis ångrar sig författaren i sista
minuten och låter Susan genomgå en kort
men intensiv luttringsprocedur, ger henne
herr Penningtons oeh sin egen förlåtelse och
skickar i väg paret på en andra bröllopstripp.
Det skulle vara synnerligen förträffligt, om
dylika plötsliga och varaktiga omvändelser
skedde även i verkligheten; tills vidare få vi
nöja oss med att möta dem i romanvärlden
och dessutom vara tacksamma, när de inträffa
i så pass trevliga och välskrivna böcker som
’Herr och fru Pennington”.
I Arnot Robertsons senaste roman, Ӏven
i de bästa familjer”, förekomma inga dylika
språng i karaktärsutvecklingen, därtill är
författarinnan för klar i hjärnan. Hennes
huvudperson, flickan Lalage, i seglarfamiljen med
det betecknande namnet Rush, växer så gott
som upp i båtar av olika slag, men hon
reagerar redan som barn mot familjehobbyn.
Småningom kommer hon alltmer att divergera
från omgivningen och bryter sig slutligen lös
genom att gifta sig med en arkeolog och
fullständigt byta miljö. Boken slutar med en
snabb men ovanligt djuplodande inblick i ett
så kallat modernt äktenskap med alla dess
förtjänster och brister.
Dessförinnan har emellertid författarinnan
hunnit blåsa liv i ett helt galleri av
bipersoner, seglarpappans charmfulla typ av
gentle-mannaäventyrare, modern och syskonen samt
mångfalden av grannar, släkt och vänner.
Särskilt minns man yngsta systern, den ljuva
avgrundsanden Margaret, som vandrar fram
ensam och outgrundlig och trampar ner lycka
omkring sig utan att ens observera det.
Det är möjligt att denna Robertsons nya
roman inte överträffar hennes förra, ”Fyra
rädda människor”, i så hög grad som den
borde, men den är dock i och för sig
intresseväckande som representant för den hårdnackat
kyliga mentalitet, vilken stod så högt i kurs
för ett par år sedan och som är hopplöst
omodern just nu, då mera romantiska vindar
börjat blåsa inom litteraturen.
Av helt annat slag är stil och
berättarteknik i boken om dame Charlottes liv,
”Hennes verkliga jag”, av Lance Sieveking. Den
skulle mycket väl kunna tagas för en tvättäkta
biografi, om inte författaren av
experimentlust lindat upp händelsetråden från fel ände
och låtit läsaren följa den berömda
målarinnans liv från graven till vaggan i stället för
tvärtom. Försöket är ju inte absolut originellt
inom litteraturen. För några år sedan utgav
till exempel en svensk pseudonym en roman
av samma bisarra karaktär; där stavades
personnamnen baklänges och människorna lära
till och med ha gått omkring på händerna.
Fullt så djärv är inte den engelske författaren,
han nöjer sig med att liksom vända på
nummerföljden i fråga om symfoniens olika satser,
men även detta relativt oskyldiga plåstrande
med den naturliga ordningen är tillräckligt
irriterande att göra resultatet onjutbart.
Enstaka avsnitt äro dock spännande och
briljanta som tidsskildringar, exempelvis kapitlet
om Charlottes suffragettperiod med
fönster-krossningen och de barbariska fängelsestraffen
samt bilderna från krigsårens London, då de
nattliga zeppelinanfallen trasade sönder
människokroppar och huskvarter och kommo barn
att födas för tidigt i skyddskällare och
oupplysta förmak. Eva Berg
Vanity fair
Louis Bromfield: I dag röd — i
morgon död. Översättning av Tora
Nordström-Bonnier och Margareta Suber. Bonniers.
7: 50.
I elegant ironi och stram konstnärlighet
överträffas Louis Bromfield av sådana
författare som Aldous Huxley och Ernest
Heming-way, båda tillhörande hans egen skeptiska och
desillusionerade efterkrigsgeneration.
Bromfield kan ju vara bra fördenskull, ja, det lider
intet tvivel, att han för det mesta är mycket
bra och i sina ljusaste ögonblick ypperlig.
Den fara som hotar honom som författare är
rutinen och habiliteten. Han har det av naturen
endast alltför lätt för sig. Förmår han inte
sätta sig uppgifter före som fordra ett större
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
