Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - R. H. Bruce Lockhart. Farväl till ära och härlighet, anmäld av Rütger Essén - Fredrik Böök, Resa till Saar och Paris över Elsass; Victor Vinde, Revolution i Paris, anmälda av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Hans uppriktighet rörande sitt privatliv är
långt driven, och ingen kan mindre dölja sina
fel, brister, självförebråelser och nederlag,
men i allt detta finnes intet snobberi och intet
braverande utan endast klar ärlighet och en
djupare livsförståelse än som är enbart
behaglig att bära på.
Detta gäller dock icke läsaren, som endast
har att vara författaren tacksam för den
konstnärliga, kvicka, underhållande och ej lätt
glömda bok som han givit en på
samtids-litteratur av denna art ganska fattig värld.
Rütger Essén
Bra böcker om
Frankrike
Fredrik Böök: Resa till Saar och Paris
över Elsass. Serien Dagens ansikte.
Bonniers. 6: —.
V ict or Vinde: Revolution i Paris. Serien
Dagens ansikte. Bonniers.‘5: 50.
Fredrik Böök har med den geniala
nyckfullhet, som utmärker honom, överraskat
bokmarknaden med en särdeles sympatisk
teckning av Frankrike av i dag. Böök har tidigare
inte tillhört Mariannes intimare
umgängesvänner, och han har ingalunda stuckit under
stol med var han har haft sina sympatier. Man
efterforskar därför med nyfikenhet vad som
särskilt har fångat Böök i det nutida
Frankrike. Hur det är så förbinder man alltid ett
visst intresse med de utpräglade
tempera-inentsmänniskornas reaktioner.
I sina skildringar från Saar visar sig
professor Böök ha fått ungefär samma intryck av
den stora striden som andra vederhäftiga
svenska korrespondenter. Han inskärper, att
striden inte stod mellan Tyskland och
Frankrike, att Frankrike för länge sen har uppgett
sina aspirationer på Saarområdet och att
motståndet mot återföreningen med Tyskland inte
bottnade i ”separatistiska” tendenser utan
endast och allenast i motviljan mot Hitlers
Tyskland. Han anför ett intressant uttalande
av den Hitlerfientliga enhetsfrontens ledare
Max Braun, enligt vilket denne skulle ha
kunnat arbeta för återförening med ett
konservativt, antisocialistiskt, ja, till och med ett
fascistiskt Tyskland — det var endast den
”inhumana, despotiska regimen” i det
nuvarande Tyskland doktor Braun vände sig
emot.
Böök sticker inte under stol med att han
har förståelse för detta sätt att se. Själv
utpräglad tyskvän har han av de sista årens
händelser tvungits att söka valfrändskap väster
om Rhen. Han har även funnit den. Hans
hastigt nedkastade intryck från Paris rör sig
visserligen i det hela på ytan, men de
innehåller en mängd intelligenta och träffande
iakttagelser beträffande fransk politik och
fransk publicistik just nu. Mycket av detta är
långtifrån några hemligheter. Men det har
i alla fall sitt intresse att höra historien
berättad just av Böök, eftersom han tidigare
inte har varit känd vare sig som franskvän
eller som anhängare av franska revolutionens
idéer.
Böök uppdagar nu, att just dessa idéer —
alltså tanke-, yttrande-, press- och
egendoms-frihet samt det representativa statsskicket —
besitter en makt över opinionen i Frankrike
som kanske ingen annanstans. Allt detta utgör
i Frankrike inte någon ”utlevad ideologi’ .
som fallet måhända var i Tyskland, då
nazismen bröt igenom, utan betraktas av
befolkningens stora massa i denna dag som ett
oersättligt kulturarv — arvet efter den stora
revolutionen. Och varför? Böök har här en
förklaring till hands, som i all sin
lättvindighet verkar slående. Frankrike har inte
undergått en på långt när lika radikal
industrialisering med ty åtföljande proletarisering sorn
Tyskland, förklarar Böök. Frankrike bevarar
i denna dag mycket av den småborgerlighet,
som präglade borgerligheten vid dess
genombrott på den stora revolutionens tid.
Victor Vinde vågar sig väl inte ut på lika
djärva vyer och hypoteser som Böök, men
hans skildring plöjer i gengäld så mycket
djupare. Han besitter alla behövliga don för
detta värv Vinde är inte bara en av den
svenska dagspressens allra elegantaste pennor.
På hans speciella gebit — det moderna
Frankrike — finns det inte mer än en å två i svensk
press verksamma skribenter, som kan mäta
sig med Vinde. Var och en som hyser det allra
minsta intresse för dagens Frankrike eller för
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
